Människor kan verkligen bli helt besatta av tango. Jag har en väninna som flera gånger i veckan slänger ner högklackat i väskan och ger sig iväg till diverse milongor på olika adresser runt om i stan. Många kvällar har hon mest suttit och väntat, andra kvällar får hon dansa mer, då är hon lycklig. Att få tag på en partner till danskurserna verkar också vara ett problem, männen är i eftertraktad minoritet. Men hon ger inte upp, jag har ofta undrat vad det är som får henne att fortsätta.

Normerna har förvisso luckrats upp lite på senare år men fortfarande är det regel att mannen bjuder upp. Och även om det i tangovärlden är den som är duktig som får dansa mest, så är inte ungdom och skönhet oviktigt när det gäller kvinnor. Och dessutom är skicklighetsribban mycket högre för kvinnor.

Mannen bjuder upp och för, kvinnan väntar på att bli vald och följer mannen. Är inte det ett konserverande av gamla könsrollsmönster? Hur kommer det sig då att pardans och i synnerhet tango, lockar till sig feminister som aldrig förr?

Fyra kvinnor med ett nära förhållande till pardans deltog i ett samtal i Folkets hus i veckan under rubriken Dansar med vargar. Sonja Schwarzenberger, chefredaktör på Bang, Birgitta Holm, litteraturprofessor emerita med fokus på kvinnliga författarskap, Linda Östergaard, biträdande redaktör på kulturtidskriften Ord & Bild och Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ.

Det finns förstås inte något entydigt svar på ovanstående fråga. Panelen talade om dansens eufori, en känsla av befrielse, sammansmältning bortom sexualitet och kön. ”Att ha roligt med kroppen”, som Gudrun Schyman uttryckte det. Hon hävdar att det krävs en sann feminist för att följa riktigt bra eftersom pardansen kräver en total självständighet och en hundraprocentig kroppskontroll, annars blir man ett skåp.

Men att börja dansa pardans i vuxen ålder med en stabil feministisk grundsyn i botten är något annat än att fostras in det från barnsben. Linda Östergaard har tävlingsdansat och började med standarddanser i tidig ålder. Hon fick lära sig att ”föra sig” även utanför dansgolvet. Det strikta regelverket överdriver det kvinnliga samtidigt som mannen får större utrymme, påpekade hon.

Dansbanan är ett mikrosamhälle med en hierarki och olika roller. Men de kan omförhandlas, sa Birgitta Holm och tog queertango som exempel.

Den som har genomskådat könsmaktsordning och gamla mönster kan kosta på sig att leka med rollerna. Och om dansen nu erbjuder en möjlighet till lycka, så Let’s dance!