Två män runt trettio följde efter mig. Väntade på mig utanför de byggnader jag besökte, satte sig några bord ifrån mig på restaurang. Jag låtsades att jag inte såg dem. Tills i fredags, då de stod utanför arkivet när jag gick ut. Jag frågade vad de höll på med och sa att om de ville något fick de gärna säga det direkt.

De frågade om jag var i Colombia med Dror Feiler. Nej, sa jag, Dror Feiler är i Sverige, han blev nyss avvisad från Israel när han försökte lämna in en polisanmälan om väpnat rån och kidnappning till de israeliska myndigheterna. De tittade på varandra. Vem är den vithårige mannen du kom hit med? Det är Mattias Gardell, professor i religionshistoria vid Uppsala universitet. Varför har han rest till Sverige två gånger och till USA en gång under den senaste månaden? Han har varit på konferens, opponent vid en disputation och förra veckan dog hans mor. Han var tvungen att åka. Var har du ditt colombianska pass? Jag har inget colombianskt pass, jag avsade mig medborgarskapet 1994. Jag är svensk medborgare. Vilka är ni förresten? Och vad vill ni?

Vi har uppgifter om att du förmedlar kontakter mellan Hamas och Farc och att du står i förbindelse med Dror Feiler som är efterlyst. Dror Feiler är en musiker och vi tillhör en humanitär organisation i solidaritet med Gazas befolkning. Jag har ingen kontakt med Hamas eller Farc. Jag är historiker och som ni vet ägnar jag hela dagarna åt att läsa och kopiera gamla dokument. Du går också på politiska möten. Jag gör ingenting olagligt. I Gaza har en och en halv miljon personer stängts in i ett utomhusfängelse, hälften är barn. Endast den mängd mat och mediciner som är absolut nödvändig för överlevnaden tillåts komma in. De har bombarderats sönder, deras vattenrenhållningssystem är sönder, deras elektriska generatorer är sönder, deras skolor är i ruiner, deras bostäder är i spillror. Återuppbyggnaden hindras av ockupationsmakten. Jag hjälper till att organisera en hjälpsändning. Det är allt.

Jag gick därifrån och har inte sett dem mer. Men jag har undrat vilka de kan vara och varifrån de kan ha hämtat sina tokigheter.

När jag träffade på en svensk internetsida där det påstås att jag är terroristkollaboratör och intellektuell rådgivare åt gerillan förstod jag. Det handlar om en ”kunskapsproduktion” som inte vill utreda hur den empiriska verkligheten är beskaffad utan få verkligheten att passa in i den egna världsbilden. Det är en farlig praktik eftersom den hotas av att de andra kan tala. Det gäller att på ett eller annat sätt tysta ner dem. Plötsligt känner jag mig nostalgisk över den vetenskapliga empirismen.