Imorgon sammanträder Göteborgs kulturnämnd. En av frågorna som ska behandlas är ett förslag till ”Mål och inriktning för Göteborgs stads kulturnämnd 2011”. Ta gärna en titt på förslaget, det ligger på kommunens hemsida och är något av det mer urvattnade som producerats i genren på länge.

I portalparagrafen – ”Vision och förhållningssätt” – radas allt upp som nämnden ska väga in när beslut fattas. Vid sidan av ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen bör också verksamheten leda till att det är naturligt för ”alla göteborgare att välja att besöka våra kulturinstitutioner och ta del av det fria kulturlivet”. Här poängteras också mångfalden och alla dess dimensioner.

Allt givetvis bra och fint och oantastligt och det kommer att nickas instämmande från alla håll och kanter när beslutet tas. Men vad betyder det? Och hur långt är steget mellan teori och praktik? Förmår nämndens ledamöter att identifiera de intressekonflikter som finns och förhålla sig till dess konsekvenser?

Jag tror inte det. Lite senare på samma möte kommer nämndens ordförande, socialdemokraten Helena Nyhus, exempelvis att klubba det förslag som innebär att drygt en halv miljon kronor flyttas över från projektstödet Pronto till Göteborg Wind Orchestra, helt på tvärs mot det förslag kulturförvaltningen tidigare lagt. Pronto är ett sätt att snabbt fördela pengar till mindre aktörer och förvaltningen ville utöka den budget projektet haft i år. De planerna grusas trots att projektet uppenbarligen varit lyckosamt. Men eftersom det fria kulturlivet i huvudsak är intressant i högtidstal är omprioriteringen enkel att göra.

Någon större debatt om att nämndens verksamheter ska ”öppna sig för ytterligare samarbeten med bland annat Göteborg & co” kommer heller inte att äga rum. De enastående erfarenheterna från Eriksbergutställningen i somras gör säkert just det beslutet enkelt att fatta. Det faktum att kulturförvaltningens chef Björn Sandmark dessutom sitter i styrelsen för Göteborg & co borgar för att samarbetet kommer att flyta smärtfritt.

Men är det verkligen en utveckling som är bra för kulturlivet? Någon övertygande argumentation varför ett ytterligare närmande till Göteborg & co är att föredra sker inte. Här äger en stillsam men oroväckande glidning rum. En glidning där evenemangskultur premieras före konstkultur, där makt förskjuts från förvaltning till kommunala bolag, där den kultur som prioriteras inte säkerställer mångfald. Givet de nya målen borde detta vara en källa till uppslitande diskussioner.