Till en västerbottnisk by anländer 1975 en tvåårig pojke, adopterad från Liberia. Den lille avviker från mängden; vi talar om en tid då mörkhyade var sällsynta i Sverige, inte minst i denna del av landet. I dag, 35 år senare, befinner sig detta barn, Jackie Arklöf, på Tidaholmsanstalten, där han avtjänar straff för dels krigsbrott begångna som legosoldat i Bosnien, dels ett antal rån samt dödsskjutningarna av två polismän i Malexander.

Vittnen kan berätta om den tortyr Arklöf och andra gjorde sig skyldiga till i Bosnien, men det är inte främst de handlingarna han i dag avskys för. Krig utgör en ofattbart extrem påfrestning, där även den godaste är i stånd att begå vidrigheter, och geografiska avstånd fjärmar betraktaren än mer från det ohyggliga. Malexander, däremot, är en lätt igenkännbar idyll, uniformerade poliser garanter för allas vår trygghet, och den som på några få minuter skjuter denna relativa oskuld i sank föraktas, rentav hatas.

Ofta höjs kraven på en skärpt strafflagstiftning, försök att förstå våldets bakomliggande orsaker betraktas som slag i ansiktet på alla drabbade. Sådana ryggmärgsreaktioner är begripliga, inte minst från brottsofferhåll, men tyder ändå på en otäck riktning som knappast gagnar någon och kan få ödesdigra konsekvenser, inte minst i synen på våra medmänniskor.

Just Arklöfs liv, som nu skildras i Magnus Sandelins Den svarte nazisten, är egentligen typiskt för en kriminellt belastad, åtminstone inledningsvis. Ett tidigt utanförskap som leder till vilsenhet. Vuxenvärlden är oförstående och konsekvenserna blir våldsamma. Arklöfs tidiga fascination för andra världskriget är inte uppseendeväckande i sig, den har många pojkar upplevt. Men att därifrån ta värvning i Främlingslegionen, strida i Bosnien, väl hemkommen knyta an till en av Sveriges ledande högerextremister – den från Lars Noréns pjäs Sju tre ökände Tony Olsson – och själv som biologisk afrikan bli övertygad nazist är desto mer bisarrt och därför väsentligt att berätta om.

Sandelin har gjort sitt bästa utifrån tre möten med Arklöf och det material som finns tillgängligt. Men boken lider av en något spretig disposition, främst av frånvarande röster – medbrottslingarnas, skyttegravskamraternas och framför allt föräldrarnas; ytterligare fördjupning hade definitivt varit önskvärd.

Det spelar nu ingen avgörande roll, då viljan att inte enbart döma är föredömlig. Någon motsättning mellan straff och förståelse bör inte finnas i ett upplyst samhälle, och nästan varje till buds stående intellektuellt medel som bidrar till en sådan syn är av godo.