Karl-Alfred och Karl-Oskar. Det var mina två första förebilder.

Karl-Alfred för att han kastade sig ut i äventyret i Taubes visa. ”En ung sjöman, Karl-Alfred var hans namn, han for så vida, ifrån hamn till hamn. Han var så lycklig i sitt fria liv, han hade ännu ej förälskat sig.” skrålade Evert och jag studsade på mina småpojksben.

Karl-Oskar för att Mobergs Utvandrarna var en läsupplevelse som tog mig in i vad böcker verkligen kunde vara och för att Karl-Oskar var tjurig och envis. Han gick sin egen väg men styrdes ändå av ett rättspatos och var på alla vis beroende av sin familjs kärlek. Och kanske framförallt, han tog plats. Även om andra menade att man inte skulle förhäva sig. Inte göra sig större än vad som var bestämt. Av arv och omständigheter.

Det är säkert därför jag fortfarande dras till artister, författare, berättare som larmar och slår på trumman. Som kräver utrymme men som också hela tiden öppet brottas med sin identitet. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Var hör jag hemma? Hur stort vågar jag drömma? Som törs vara pretentiösa, patetiska, sårbara, utsatta.

Det är också alltid dem som drabbas av människor som vill förminska dem. Håna, hata ta ner på jorden. För att man fortfarande inte ska förhäva sig. För att den där bullrigheten, de blåögt upplåsta drömmarna tar alldeles för stor plats. Karl-Alfred mötte sina mobbare på åkrarna och landsvägarna.

I dag finns spottarna på nätet. I tidningarnas kommentarfunktioner, på Facebook, Flashback och Twitter. Ofta anonyma, alltid med ord som sotar av förakt och rädsla. Och med några favoritobjekt att jaga. Håkan Hellström får alltid en rejäl omgång så fort han syns i tidningen. Jag slutar aldrig förundras över hur man kan bli så provocerad av en man som sjunger så storögt om livsglädje och kärlek. Zlatan får också skit av mobbarna. Det spelar ingen roll om han har varit fantastisk eller under isen i den senaste matchen. Han ska tryckas ner. Han har gjort sig själv större än vad som var menat. Marcus Birro är ytterligare ett exempel. Nej, han kommer inte att vinna några nobelpris och ja han har ett behov av att synas överallt. Men det behovet kan ju faktiskt bottna i ett skriande nödrop på kärlek och bekräftelse. Ska man sparka på honom då?

I den digitala byn har vi hela tiden en möjlighet till omedelbar reaktion. Det finns alltid en sten att kasta. Ogilla-knapparna är oändliga till antalet. Och skärmen vi sitter vid är det mest effektiva filtret. Vi ser aldrig tårarna hos den som blir träffad. Till den dagen då någon bestämde sig för att ta sitt liv framför webbkameran på Flashback samtidigt som de sarkastiska kommentarerna rullade vidare i flödet.

GILLAR:

Kärlekens väg är den sista delen av Eldkvarns konserter i Annedalskyrkan som ges ut på skiva. Och den allra finaste.

GILLAR INTE:

Att den här konserthösten trots en del goda undantag är den blekaste på länge i Göteborg.