Kvartetten som sprängdes. Inte av Birger Sjöberg men av kammaråklagare Håkan Roswall. Det kan nämligen vara han som sätter punkt för historien om The Pirate Bay. Gottfrid Svartholm är i Kambodja, Peter Sunde och Fredrik Neij lommar runt med nedslagen blick och IT-miljonären Carl Lundström visar med hela sin kropp att han inte vill ha med dem att göra längre. Annat var det för ett och ett halvt år sedan. Första dagen i Pirate Bay-målet var det fest vid tingsrätten på Fleminggatan. Piratpartiets fanor fladdrade trotsigt och i lobbyn trängdes blåfrusna ungdomar med dödskallekepsar och plastsvärd.

Vid Schering Rosenhanes praktfulla palats, ett av Svea hovrätts många fastigheter på Riddarholmen, är stämningen betydligt mera dämpad. Ett par, tre piratpartister i lila tröjor har visserligen mött upp som moraliskt stöd åt Peter Sunde och Fredrik Neij, men deras leenden får nog beskrivas som krampaktiga snarare än segervissa. På frågan om hur det skulle kännas att ”krypa in i fängelset” svarar Fredrik Neij lite undvikande att det vore ju inte så kul. I tingsrätten skulle han bara ha fräst åt en sådan fråga. En bild så god som någon av Pirate Bay-målet 2.0.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att ingen av de åtalade har gett upp. De kan fortfarande bita ifrån. Under pågående förhandling twittrar Peter Sunde skadeglatt om en mindre lyckad powerpointpresentation från Håkan Roswalls sida. Men den är ett under av modernitet och stringens jämfört med Roswalls nästa film. Den är från Rikskriminalen och visar med närmast provocerande omständlighet hur en upp- och nedladdning går till på The Pirate Bay. Filmen är fyrtiofem minuter lång och får Pogo Produktions gamla bildband från 70-talet att kännas upphetsande. Oförargligt kan tyckas men när domaren Kristina Boutz dessutom vill stoppa allt livebloggande i lokalen, ja då undrar man när rättsväsendet ska följa med oss andra in i 2000-talet.