Debatten om humanioras ställning har varit klargörande när det gäller att visa vilka olika positioner som finns. Det finns en hel del att instämma i när Margareta Hallberg och Lisbeth Larsson pekar på att det finns baksidor med internationalisering av forskningen. Men det gäller att kunna skilja huvudsak från bisak. Den statsvetenskapliga forskningen har till exempel pekat på en hel del brister i hur den representativa demokratin fungerar i Sverige, men det innebär ju ingalunda att man bör göra sig av med detta styrelseskick. Det är, vill jag framhärda, något konstigt med forskare som hävdar att de studerar viktiga allmängiltiga problem men som inte vill (eller ids) kommunicera sina forskningsresultat till kolleger utanför landets gränser.

Lisbeth Larsson framhåller i sitt svar till mig förtjänsterna i sin egen forskning när det gällt att i litteraturhistorien lyfta fram de nordiska kvinnliga författarnas insatser. Men om detta nu varit så vägröjande forskning som hon själv hävdar uppstår ju frågan varför hon, enligt egen utsago, låtit sina genusvetenskapliga kolleger i andra länder vänta tjugo år på att få ta del av dessa banbrytande forskningsresultat? Är inte de genusvetenskapliga rönen viktigare än så? Ponera att svensk forskning om bröstcancer skulle låta omvärlden vänta i tjugo år på viktiga forskningsresultat?

Jag håller också med Lisbeth Larsson när hon hävdar att den viktigaste forskningen ofta sker i marginalen av de etablerade strömfårorna. Samtidigt vill hon öka den statliga styrning av vilka forskningsområden som skall prioriteras och den politiska styrningen av vilka forskare som skall få vilka tjänster och anslag. Tror hon verkligen då att det är statens forskningsbyråkrater som är bäst på att upptäcka vilka marginalområden som har störst framtida potential? Eller när hon bara en from förhoppning att det är för tillfället politiskt opportuna forskare som hon själv som skall få viska i deras öron?