Hunnit se Sveriges Oscarsbidrag I rymden finns inga känslor? I så fall har du bidragit med cirka en tia till nya svenska filmer. Medfinansiär är du förstås även via skatten. Förra året lade staten 305 miljoner på filmpolitik, varav 185 miljoner gick till det avtal som ska se till att nya filmer görs.

Det är ett avtal – 47 år på nacken som modell – som dödförklarats åtskilliga gånger, misshandlats, tänjts ut, säckat ihop, och överlevt på ett hår, men som politikerna under valrörelsen nu polerar, paketerar om och försöker sälja som ett modernt alternativ. Leif Pagrotsky, som var kulturminister då det nuvarande avtalet slöts, sa då – desillusionerad av ansträngningen att få filmbranschens parter att vilja betala:

”Jag är inte säker på att vi ror iland ett filmavtal en gång till”.

Senaste veckan har Filmnyheterna.se – liksom GP under filmfestivalen – låtit politikerna presentera sin syn på filmen och alla är nu märkligt överens. Jämställdheten ska öka och digitaliseringen ska ta fart på allvar. Alla riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet som länge velat ha en helstatlig finansiering, har glömt att filmutredaren Mats Svegfors i höstas dömde ut möjligheterna att få till ett nytt avtal efter att ha pratat med parterna. Nu ska bredbandsbolagen och de digitala distributörerna med och filmernas möjligheter att visas ska bli fler och mindre styrda av biopremiär. Redan där borde varningsklockan ringa, biografägarna – en viktig part i avtalet – är inte överförtjusta i att förlora sin position som första visningsfönster.

Hur detta nya moderna avtal ska komma i hamn är det ingen som formulerar. Leif Pagrotsky viftar med hundra miljoner som lockbete om parterna sätter sig vid förhandlingsbordet och kommer överens – just den summa som Filminstitutet säger sig sakna. Nuvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths brist på nya idéer och visioner gör att hon i stället ägnar halva sin artikel åt att prata skattepolitik och företagande.

Avsaknaden av konkreta kreativa idéer kan bero på att filmavtalet genom åren har skapat en brist på kunskap om film i den politiska sfären. Man lämnar över ansvaret och makten till konkurrerande företag, som i sin tur hellre diskuterar moms och illegal nedladdning än innehåll.

Troligen blir det där biobesöket din mest filmpolitiska handling under denna valrörelse. För filmen är ingen valfråga, som socialdemokraterna och folkpartiet påstår. Inte när alla är överens.

GILLAR

Ann Petrén får inte de bästa rollerna, hon skapar dem. Senast i repriserade tv-serien Kvalster.

GILLAR INTE

Jag kan inte släppa besvikelsen över Inception, som var så mycket mindre fantasifull än jag hade hoppats. Matrix regerar fortfarande genren "superabstrakta begrepp i actionformat".