Kanske borde vi inte vara förvånade. När justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt förra veckan satte punkt för ett långdraget ärende gjorde hon det med en formulering vars budskap inte kan misstolkas: ”Jag är mycket kritisk till det inträffade”. Måltavlan var Göteborgs kommun.

Bakgrunden är följande: Våren 2008 beslutades att ett monument till minne över förintelsens offer skulle beställas. Tre olika konstnärer fick komma med varsitt förslag varefter uppdraget gavs till konstnären Kent Karlsson. Beslutet överklagades av konstnären Tony Roos som menade att lagen om offentlig upphandling inte hade följts. Roos fick rätt i Kammarrätten, kommunen överklagade till Regeringsrätten men fick avslag. Därefter har ingenting hänt. Kommunen gjorde aldrig om upphandlingen utan invigde Kent Karlssons monument i slutet av augusti förra året och låtsades som om det regnade.

Landets näst största kommun ägnar sig alltså åt avancerat domstolstrots och kritiken från JO är – givetvis – stenhård. ”Att myndigheter inte respekterar domstolsavgöranden är allvarligt och strider mot grundläggande krav på offentliga organs uppträdande”, konstaterar JO.

Är det som hänt symptomatiskt? Jag tror det. Det inträffade följer ett mönster som blev tydligt i våras när mutskandalens alltmer problematiska beståndsdelar blottlades. Här finns en parallellkultur med egna regler, egen moral, egna systemarkitekter. Nu försöker 1:e stadsjuristen skylla det inträffade på en ung, oerfaren jurist som inte längre finns kvar på förvaltningen. Men det förefaller helt osannolikt att dessa beslut och den rådgivning som den unga juristen ägnat sig åt inte har sanktionerats uppifrån. Givetvis måste vetskapen om att kommunen vägrar lyda Kammarrätten ha funnits på and­ra håll. Och hur svårt, krångligt och tidsödande det än är blir det snabbt ett problem när kommuner och kommunala tjänstemän börjar följa enbart de regler de själva tycker är bra.

Själva grundfrågan borde inte vara så komplicerad. Antalet offentliga utsmyckningar är relativt få, uppdragen är prestigefyllda och dessutom i många fall skapligt välbetalda. Här finns en uppenbar attraktionskraft. Frågan är vad som riskeras om Göteborg och and­ra kommuner skulle låta fler få vara med och slåss om uppdragen. Säkert en del jobbiga diskussioner om kvalitet, en del överklaganden och förmodligen också många diskussionsglada röster från dem det berör – kommunens invånare. Men det kanske inte skulle vara så farligt? Det kanske till och med skulle kunna leda till ett bra samtal om det offentliga rummet, om vad konst är och vilken funktion den kan fylla.