Debatten om Humaniora i pyrt läge har inte handlat mer än mycket indirekt om de förutsättningar som nu gäller för ämnena på området och knappast alls om undervisning men en del om forskning. Om humanisters forskning skrev Bo Rothstein men dock med något missvisande generaliseringar och analogislut utifrån sin egen erfarenhet som samhällsvetare. På problematiskt vis kom han också att personfixera sin lägesbestämning.

Det senare kan man inte beskylla Johan Öberg för som verkligen tar höjd när han försöker bestämma läget. Problemet med hans inlägg är att det ställer allmänna frågor till mig som redan i och med min artikel är allmänt besvarade. Öberg borde i stället ha försökt konkretisera och tydliggöra vad han menar vara en ny strategi för humaniora i globaliseringens tid. Nu markerar han bara position.

I detta liknar han Lisbeth Larsson. Hon har läst in sig på lite Humboldthistoria bara för att slå fast att 200 år gamla positioner inte kan vara påbud och gälla rakt av för humaniora i dag. Har någon påstått detta? Kanske kunde hon ha bildat sig litet bättre i den tradition hon nu vill uppdatera. Då hade hon inte begått blundern att tro att bröderna Wilhelm och Alexander Humboldt är en och samma person! Och att det var om naturvetaren Alexander jag skrev i min artikel där jag med förnamns nämnande talade om humanisten Wilhelm. Knappast meriterande för den som hon själv skriver ”under en lång period haft svenska humanisters förtroende /.../ i Vetenskapsrådets styrelse”.

Men vad man kan göra detta Humboldtår är att erinra om ett vetenskapsideal som varit produktivt i det moderna genombrottets epok. Historiska jämförelser använder man lämpligen för att få syn på och bättre förstå de samtida tillstånd man befinner sig i.

Humboldts perspektiv på kunskap, bildning och vetenskap var tidstypiskt eurocentriska. En patriarkal och kolonial hållning har det sagts. Det är därför inget uttryck för nostalgi när det innevarande år arrangeras seminarier om Humboldt, samtida bildning och humaniora där historiker, nationalekonomer och filosofer medverkar och diskuterar. Och nog finns det ännu anledning att fundera över om inte obundenhet och fritt sanningssökande vid av staten självständiga universitet och högskolor fortfarande är nödvändiga villkor för vetenskap och humanistisk bildning. Det är kärnan i Humboldts universitetstanke. Villkor och ideal som förstås inte innebär att de skulle förhindra samhälleligt engagemang och nyttiggörande av humaniora.

Nietzsche varnade på sin tid för en bildning för bildningens egen skull. En som packar magasinen och minnena fulla av det förflutna utan att kunna använda kunskaperna. Den risken förefaller vara obefintlig numera.

Vad som nu måste uppmärksammas är de ekonomiska villkoren för humanistisk forskning och undervisning. De villkoren begränsar verksamheten och urholkar möjligheterna att tänka kritiskt och alternativt i och om vår egen tid. I stället slimmas det på våra universitet, egenrapporteras och utvärderas till förbannelse, kvalitetssäkras med diskutabla variabler och administratörer flyttar in när 40-talisterna nu går ut.

Att en representant med statligt uppdrag i det läget företräder en bolagiserad hållning om samsyn och klargör att hon inte diskuterar med vem som helst, framför allt inte med den som hårt angriper henne, är tidstypiskt på ett oroande vis. Kris, konflikt och motsättningar hör ju faktiskt ihop med den verksamhet som vi fortfarande tror kan betyda något för vår orientering.

Den öppna diskussionens kritiska samtal och forskning som utmaning fick dock ett otvetydigt stöd i dekanen Margareta Hallbergs artikel. Det är löftesrikt och välgörande.