Bo Rothstein är i sitt senaste debattinlägg tillbaka på domarbänken – en litteratur­vetare här, några historiker där ger stöd åt hans generella tes om humanioras elände. Med motiv från sagovärlden gör han sig lite löjlig på humanisternas bekostnad och ställer den retoriska frågan om dekanus verkligen är nöjd med sakernas tillstånd för då har hon minsann ett och annat att förklara.

Förundrad över hur ett debattinlägg som mitt så kan missförstås, då det inte finns en rad om försvar av det aktuella läget, och övertygad om det lönlösa i att komma vidare, måste jag – så säger den akademiska kulturen – bemöta Rothstein, för annars tror både han själv och kanske andra att han har rätt, att jag är fel ute eller inte vågar ta debatten. Rothstein själv däremot behöver inte besvara en enda invändning mot sina argument, han kan lugnt promenera vidare och åtnjuta den största tänkbara respekt ty han är världs­berömd vetenskapsman i en ankdamm av låtsasforskare som skriver på svenska.

Jag måste alltså citera mig själv: jag skriver inte att humanister publicerar sig i tillräcklig utsträckning i internationella tidskrifter, inte heller att det är bra som det är. Det jag däremot skriver och vet är att humanister rör sig i internationella sammanhang, ”på konferenser, i bedömningsuppdrag, som gästforskare, artikelförfattare och medlemmar av vetenskapliga samfund, ja till och med som forskarkolleger”. Det är allt. Och här, just här, är inte Rothstein uppdaterad då han inte vet vad humanister i gemen sysslar med – bara det som kommer ut i form av internationella publikationer och som alltså kan mätas. Då humaniora består av många olika ämnen är, som jag också nämnde, variationerna stora vad gäller internationell publicering (vilket också går att kolla upp för den som så önskar).

Viktigare dock: inte någonstans i mitt inlägg framförde jag motstånd mot internationell publicering i sig – däremot att frågan är mer komplex än vad Rothstein gör gällande och att forskarens kritiska förhållningssätt bör omfatta även detta fenomen. Innan man drar ut på korståg kan det vara bra att fundera över vad och vem man bekämpar.

Publicerings- och citeringsfrågor diskuteras överallt för närvarande och inte minst i relation till humaniora och samhällsvetenskap. Intressant i sammanhanget är den senaste universitetsrankingen från Times Higher Education, där det bland annat konstateras att de tidigare indikatorerna inte kunde hantera att publicerings- och citeringstraditioner ser mycket olika ut inom olika ämnen. Det gjorde naturvetenskapliga och medicinska ämnen mycket dominerande och stora delar av humaniora och samhällsvetenskap i det närmaste osynliga. Jag citerar: ”I 2010 års ranking används fältnormerade siffror för citeringstalen, vilket avhjälper en del av problemen. De vetenskapliga områden som täcks dåligt av ISI-databasen är dock fortfarande starkt missgynnade.”