Bröderna Humboldt var två till antalet: naturvetaren och upptäcktsresanden Alexander, språkvetaren och utbildningspolitikern Wilhelm. Den senare formulerade under en kort tid som preussisk utbildningsminister tankar som kom att prägla Berlinuniversitetet. Det blev så småningom vägledande för moderna lärosäten och bär numera brödernas namn.

Men Lisbeth Larssons skriver i sin artikel (27/8) att ”Humboldt” var språkvetare, filosof, biolog och upptäcktsresande, allt på en gång. Det är ett grundligt missförstånd.

Kanske återspeglar det situationen i dagens humaniora, med kunskapsideal som eroderar. Men vill man som Lisbeth Larsson sätta parentes kring Humboldts bildningsideal är historiska detaljer möjligen mindre viktiga. Humboldt, skriver hon, har blivit en festtalens och nostalgins ikon. Men säger det alls något om brödraparets relevans idag? Vi tror snarare att det vittnar om en viss typ av humaniora som brister i historisk djupsyn, som kapat rottrådarna och importerar modeteorier. Sorgligt är det i så fall, om bröderna Humboldt inte längre läses som de framsynta forskare de var.

Vi ser med oro på dagens universitet, där studenterna alltmer liknar kunder på en marknad, där kvantitet och så kallad ”genomströmning” av studenter går före kvalitet och innehållsliga krav. Vi delar också kritiken mot instrumentaliseringen av kunskap och kortsiktiga nyttokalkyler – problem som går långt utöver den fråga om internationell publicering som Bo Rothstein fäster sig vid. Denna sorgliga utveckling beskrev Tomas Forser grundligt i sin artikel.

Vi lägger gärna till följande: Den bild av inskränkt provinsialism som Bo Rothstein målar gäller sannerligen inte all humaniora – och inte all forskning, skall tilläggas. Han resonerar som om svensk humanvetenskap vore ett slags forskningens soptipp vars misär sprider sig till övriga fält. Det är missvisande. Vår disciplin (språkvetenskap) hämtar i likhet med många andra ämnen sin livsluft i internationell grundforskning. Publicering på internationella förlag och på andra språk än svenska är här inga anomalier.

Svensk humaniora är inte liktydig med genus eller andra politiskt opportuna ämnen – även om de sorgligt nog ofta hamnar i centrum så snart humanvetenskapernas status och ställning dryftas offentligt.

På humanistiska fakulteten vid GU finns en stor mängd utbildnings- och forskningsämnen som levt kvar trots stora omstruktureringar. Olikheterna är stora, vi har skilda metoder och synsätt, varierande problemställningar och är mer eller mindre framgångsrika. På så vis skiljer vi oss inte från andra fakulteter. Så måste det få vara.

Och vi har inga svar på alla frågor men vill ändå fråga: Vem behöver medicinare? Vem behöver ingenjörer? Självfallet vet vi: nationen behöver sjukvård, broar, bilar och hus. Men vem behöver en statsvetare, en filosof, en språkvetare, en etnolog, en musikvetare? Bra frågor – inte sant?