Ett debattinlägg av Bo Rothstein väcker alltid intresse. Hans synpunkter på det mesta i universitetsvärlden är ofta spetsigt formulerade och mottas av många, däribland vanligen av mig, som viktiga och välkomna ögonöppnare. Inte minst är de tecken på att det fria ordet ännu lever inom akademin, att det öppna samtalet kan fortgå, att det är bättre att tala än att tiga.

Ibland kan det tyckas som personangrepp, men, å andra sidan, idéer bärs ju och förs fram av personer, varför det kanske är oundvikligt? Denna gång skjuter han dock över målet genom att skuldbelägga humanister för att genom att de valt en viss humanist som representant i Vetenskapsrådets styrelse, lagt krokben för sig själva som både reellt och potentiellt framstående forskare.

Det som i förstone framstår som ett debattinlägg om den enligt Rothstein eländiga humanistiska forskningen, övergår snabbt i en attack på just denna humanist. Snyggt eller osnyggt? Klokt eller oklokt? Meningarna är måhända delade men det är nu inte detta jag främst vill diskutera utan de principiella frågor kring humanistisk forskning som Rothsteins diagnos och prognos aktualiserar.

Enligt Rothstein är humaniora den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar med en betydande provinsialism och begränsat engagemang i den internationella forskarvärlden. Det var förvånande att läsa! Jag undrar vilken epok eller vilka ämnen Rothstein talar om.

Det vore mycket enkelt att räkna upp alla de ämnen vid humanistisk fakultet (bara i Göteborg!) som har sin verksamhet nära knuten till systerämnen utanför Sverige (ta bara alla främmande språk!) och därtill lägga alla forskare vid fakulteten som lika lätt och ledigt som vilken svensk statsvetare som helst rör sig just i den internationella forskarvärlden – på konferenser, i bedömningsuppdrag, som gästforskare, artikelförfattare och medlemmar av vetenskapliga samfund, ja till och med som forskarkolleger.

Här är Rothstein helt enkelt inte uppdaterad, som vi säger nu för tiden, men trycker ogenerat på tangenterna som om han visste hur det är och – intressant nog, utan att ha forskning, eller ens den pågående utredningen av forskning vid hela Göteborgs universitet, som stöd för sina argument.

De problem som Tomas Forsers artikel reste, och som även Rothstein instämmer i, är alla vi som verkar i dagens forskarsamhälle medvetna om. Det är välkommet att de tas upp och debatteras också i andra fora, det är viktigt att de tas på allvar.

Men de gäller inte enbart humanistisk forskning. Hela det humanvetenskapliga området (till vilket brukar räknas såväl humaniora som flera samhällsvetenskapliga discipliner) står inför en förändrad syn på hur forskning ska bedrivas och publiceras, på vad som ger anseende, status, pengar. Artiklar snarare än böcker, engelska framför svenska, samförfattat snarare än eget. Ju fler desto bättre och ju högre rankade tidskrifter desto bättre.

Att naturvetenskap, teknik och medicin är förebilden för denna publikationsstrategi är väl känt och att påtala det är inte gnälligt eller defensivt utan ett faktum.

Frågan hur andra vetenskapsområden ska/bör förhålla sig till denna utveckling har många svar, bland annat beroende på likheter/skillnader till de som anger normen, till traditioner, vetenskapssyn och hur man tolkar och förstår sitt uppdrag.

Dessutom: de villkor forskningen verkar inom, formuleras i samspel med politiken, ekonomin, makten och medborgarna. Forskningen har förvisso egna villkor på grund av sina av tradition givna uppgifter men står trots allt i ett ömsesidigt beroende till samhället. När nu alltfler röster hörs om vikten av ökad internationell publicering av humanvetenskaplig forskning, och fördelningen av medel rättar sig därefter, kommer också humanvetare i allt högre grad att anpassa sig.

Vi kommer att se en förändrad praktik, eftersom forskare är lika känsliga och lika beroende som alla andra medborgare av signaler i samtiden. Det kommer att ta lite olika lång tid, bland annat beroende på hur ”internationellt” ett ämne redan är, det vill säga om samma eller likartade frågor diskuteras på samma sätt överallt i världen. I vissa ämnen sker övergången enkelt och smärtfritt, i andra framstår en förändring av detta slag som mer svårsmält. Men om den övertydliga tendensen är internationell publicering – och framför allt att det är så pengarna fördelas – kommer givetvis alla ämnen att successivt slå in på samma väg.

Likafullt: en viktig uppgift för oss akademiker är att förhålla oss kritiskt, reflekterande, analyserande till forskningspolitikens villkor och vägar. Inte bara svälja, inte bara gå medströms eller förföras i dansens virvlar.

En viktig fråga är förstås varför dagens forskningspolitik ser ut som den gör, på vems villkor och i vilka syften. Andra frågor vi måste ställa är vad de förändrade kraven på aktivitet och publicering kommer att innebära för kunskapens kvalitet och innehåll. För Rothstein finns det givna svaret i internationalisering. Överallt och för alla. Förtjänsterna med internationell bedömning av forskning är uppenbara men en viss eftertanke är ändå på sin plats.

Vad står internationalisering för? Är all internationellt förankrad forskning per definition framstående? Visst är det väl också så att vissa forskningsområden är mognare än andra med till exempel fler och mer erkända forskare, bättre profilerade program, högre rankade forskare också i den internationella forskarvärlden? Finns det inte en uppsjö av tidskrifter, konferenser, ämnen och inriktningar som också internationellt är av skiftande kvalitet?

Frågor som dessa komplicerar Rothsteins hållning och gör både internationalisering och hur den påverkar forskarvärlden till ett intrikat problem för hela forskarsamhället snarare än till något självklart att omhulda. Och att utpeka just humanistisk forskning som särskilt motsträvig håller inte då variationerna är alltför stora mellan olika discipliner. Att däremot kritiskt analysera de förhållanden som tycks få alla att springa åt samma håll är en väsentlig uppgift för varje akademiker med genuint intresse för universitetets idé och trovärdighet.