I GP (19/8) ger sig Bo Rothstein in i diskussionen om humanioras så kallade kris. Han hävdar att humanistisk forskning är marginaliserad på grund av att den är provinsiell, vilket i sin tur har orsakats av politisk styrning av sådant som vetenskapssamhället vet att sköta bättre internt. Jag och många av mina kollegor reagerade starkt på sättet att bedriva polemik och på den bild av humanistisk forskning som framförs i artikeln.

Svensk forsknings kvalitet och relevans i ett internationellt perspektiv är naturligtvis viktigt att diskutera, inte minst i tider av kortsiktigt ekonomiskt tänkande och krav på direkt samhällsnytta. Nu påverkas universitetsvärlden dessutom av ett nytt system för resurstilldelning. I detta kommer forskningens kvalitet att mätas kvantitativt, i antal omnämnanden i ett antal engelskspråkiga tidskrifter. Det drabbar humaniora men är en omdebatterad förändring som rör även andra forskningsområden. Den internationalisering som Rothstein efterfrågar är oroväckande förenlig med denna instrumentella syn på hur forskningsinsatser bör viktas och värderas.

Även akademins frihet gentemot staten och politisk styrning är en diskussion som ständigt måste hållas levande. Men att tillmäta politisk styrning och Vetenskapsrådets styrelse så stor betydelse för humanioras position är inte rimligt. I Rothsteins artikel nämns dessutom bara en person i denna styrelse, nämligen litteratur- och genusprofessorn Lisbeth Larsson. Artikeln är i grund och botten ett personangrepp som förvränger hennes ståndpunkter och sätter den viktiga sakfrågan, nämligen den om forskningspolitiken, i skymundan. Att Rothstein ogillar genusforskning och har andra forskningspolitiska åsikter än Larsson är känt sedan länge.

Ett annat och större problem med tillvägagångssättet är den skeva bild av humanistisk forskning som artikeln ger. Forskning inom humaniora bedrivs om en mängd olika kulturområden och skrivs på många olika språk, däribland engelska. Forskningen publiceras också internationellt, i vissa ämnen i stor utsträckning, i andra, i mindre utsträckning. Den bild vi har är att många humanistiska discipliner idag har goda samarbeten och nätverk internationellt. Mycket forskning som bedrivs inom humaniora vid våra universitet och högskolor är både innovativ och viktig. Exempel finns inom många discipliner, bland annat inom genusforskningen. Den politiska styrningen av forskningen har delvis tillkommit därför att strukturerna inom vetenskapssamhället försvårade för forskning som ifrågasatte den egna praktiken och sökte sig nya vägar. Det är därför inte konstigt att genusforskning får anslag från VR. På liknande vis gör Vetenskapsrådet regelbundet specialsatsningar på andra angelägna forskningsområden och forskningsmiljöer som bidrar till kunskapsutvecklingen.