Det är bara alltför lätt att hålla med Tomas Forser när han skriver om ”parentesen humaniora”. Den övning i kritiskt tänkande som är humanioras adelsmärke är förvisso ingen eftertraktad vara i dagens kreativa ekonomi. Och att beklaga är inte minst de företag och utbildningspolitiker som inte vågar se sambandet mellan kritik och kreativitet. Det är ju i konflikter och motstånd, i olika läsningar, i det skenbart onyttiga, som nya idéer föds, inte i ja-sägande. Därmed inte sagt att kritik skulle vara humanioras eller filosofins monopol.

Men man kan ändå, och måste, ställa två frågor till Forser. Den första berör historiska former och samtida kontexter. Den andra de krav som det globala samhället har anledning att ställa på humaniora.

Visst är det relevant att tala om Humboldtuniversitetet som giltig form för att tänka på bildning och kunskap. Men när vi talar om Humboldt är det också lätt att vi bortser från att denna universitetsmodell, lyft ur sina sammanhang, lätt blir till fraser i snabbtillverkade fest- eller griftetal. Humboldtuniversitetet (och dess bildningstanke) var ju också funktionell i en specifik fas av moderniseringen av Tyskland och det europeiska samhället.

Hur vi förhåller oss till Humboldtuniversitetet som idé handlar nog egentligen om hur vi ser på det moderna samhället, på idén om offentlighet och på behovet av en bättre, globaliserad, värld. Vilken roll menar vi alltså att bildningen kan spela i den nuvarande samhällsomvandlingen? Frågan är om det inte ibland är humanisterna som sätter parenteser kring sig själva genom att inte på allvar ge sig i kast med dessa frågor.

Man måste alltså höja blicken högt över Näckrosdammen i Göteborg: Vilken roll skulle en ”global” bildnings- och utbildningsidé kunna spela i dagens komplexa värld, där likheter förvisso finns med det ”romerska imperium av tyska nationen” – den statsbildning ur vilken Humboldtuniversitetet en gång växte. I denna nya blick, och med de kritiska verktyg som humaniora förfogar över och förmedlar, också i Göteborg, ligger naturligtvis också den humanistiska fakultetens framtid.

Detta är alltså den andra fråga jag skulle vilja ställa: I vilken utsträckning, i vilken form och var framför dagens svenska humanister, på allvar, och i offentligheten, det kritiska och reflekterande uppdrag som man övar? Vilka stimulerande utmaningar gör man – i vår landsända – mot den lokala, nationella eller globala politiken eller ideologin?

Samhällsengagemang handlar inte om bortvändhet från litterära, konstnärliga, idéhistoriska eller filosofiska kärnfrågor. Erfarenheten (inte minst många lysande exempel från Göteborg!), visar att en legering av samhällsengagemang och intentionsdjup, ett försök att överskrida de egna förutsättningarna, ja, ett passionerat intresse för politik, alls inte är något yttre, utan en del av själva kärnan av vad man kan mena med en humanistisk bildning. En sådan bildningstanke skulle otvivelaktigt placera humaniora i universitetets centrum och välkomnas av många!