Per Planhammar: Omsorg så att de gamla känner mening
Relaterat
Det skimrade om rosorna , inte ett ogrässkott. Blommor skälvde i brisen. Tidningsbudet tog en bunt ur kärran och försvann in i en port. Skuggan av mig själv mot fasaden och det var några minuter av tacksamhet, över att få finnas till en sommarmorgon. Så ironiskt att det var just då de skulle komma, eller kanske helt logiskt, de utdragna skriken genom äldreboendets öppna fönster: Hjääälp ... hjääälp ...
Minnesbilder: ett litet cancerknyte som med oseende blick bryskt hissas upp i lyftanordningen för blöjbyte och omläggning av liggsår; döden som enda utsikt; lukter av uselt tillagad mat, avföring; torftighet gränsande till det omänskliga. Vi hyser önskningar om ett värdigt slut. Att få dö utan smärtor, i sömnen eller med sina kära intill sig, efter att med sina sinnens fulla bruk ha fått möjligheten att summera. Men livet rinner inte ut som vi vill; den onde kan få frid medan goda plågas.
Utan att förringa all vårdpersonals betydande insatser handlar det trots allt om att tvingas lita på människor vars egna liv präglas av privata omständigheter. Men ett äldreboende borde rimligen också kunna innebära en ynnest, kanske inget som alla ser fram emot men som med värdighet tar vara på livet även i dess slutskede, och även om man som vårdtagare inte kan formulera något annat än ett ”hjälp”. Så är det också på flera ställen, även det finns det belägg för, men jag anar att de inte är tillräckligt många.
Docent Peter Westlund hör till dem som ägnat mycket tid åt effekterna av omsorgen om våra äldre, och hans slutsats är glasklar: en nyorientering är nödvändig. I böcker som Planera för mirakel och Salutogen GPS fäster han oerhört kloka ord på var resurserna måste sättas in.
Det borde, inser jag snabbt då jag tar del av Westlunds texter, vara självklart att fokus skiftar från sjukdom och experiment till människans hela livssituation, och då inte bara ifråga om rätten till en sup. Och lika självklart bör synsättet vridas från psykologen Abraham Maslows inom denna sektor icke-fungerande motivationsteorier till Aaron Antonovskys mer helhetsinriktade salutogena människosyn.
Varför blir och förblir vi friska? frå-gade sig Antonovsky redan på 1970-talet, och hans svar, formulerat i Hälsans mysterium, var KASAM, ”känslan av sammanhang”.
Hjääälp ... Ångesten ekar över idyllen, budet fortsätter sin tur. Vi rör oss alla hela tiden mellan poler av hälsa och ohälsa, och all plåga försvinner inte av en kursändring, men att varje enskild individ är värd att investera engagemang i är varken svårt att förstå eller att göra till regel.
