Många barndomsminnen handlar om munhälsa, och varningar för ohejdat mumsande. I efterkrigslitteraturen förs en evig kamp mellan snask, fluortanter och tandtroll. Men om i stället bostadspolitiken var en saga, vilka skulle då bli dess Karius och Baktus? Vem skulle vräkas, svälja eller hamna i gurgel med den nygamla köp- och säljfilosofin? I sin bok Du sköna nya hem. Om utförsäljningen av allmännyttan (Ordfront) skriver journalisten Kent Werne om det svenska folkhemsbygget. Det var välfärdsprojektet som krävde statssubventioner, bruksvärdesprinciper och kommunägda bolag. Fast efterhand förvandlades det till fastighetshandel liknande den i början av förra seklet. Och i korthet är detta faktiskt historien om ohyra, flyttlass och ogenomtänkt tandvårdsmetaforik.

Kent Werne återger den liberale Stockholmspolitikern Yngve Larssons vittnesmål från omkring år 1920: ”Från de många bostadsdebatterna om de hemlösas villkor kan jag icke glömma en familjefaders skildring: barnen kunde ändå sova där de låg sönderklösta i sina sängar men själv avskräcktes han av lössen att lägga sig till sängs; han sov sittande, med pannan lutad mot bordskanten.” Vid den här tiden var de svenska hyrorna högst i Europa. Bostadsbristen och det privata fastighetsspekulerandet sorterade bort de fattiga från marknaden. Enskilda filantroper lät ordna med rara små hem åt skötsamt folk, men ännu var en bit kvar till miljonprogramsdebatterna på 60-talet, då Folkpartiledaren Bertil Ohlin tyckte att ambitionen om 100 000 nya lägenheter per år var i klenaste laget. Knappt tre decennier senare förklarade partikamraten och ministern Birgit Friggebo, att ett särskilt bostadsdepartement vore lika onödigt och korkat som ett departement för cyklar eller tandborstar.

Tidigare i år presenterades propositionen om att allmännyttan ska ”åläggas affärsmässiga avkastningskrav”. Och medan Werne berättar om nya och gamla lagar, minskat byggande och hyresgäster som efter att ha vägrat bostadsrättsombildning liknats vid kommunistiska kackerlackor av sina grannar, konstaterar han att alla diskuterar bostäder men ingen snackar bostadspolitik. Antagligen ger han tusan i tjafset om fastighetsskatten, men sannolikt lär i alla fall inte önskan om fler, bättre och billigare hyresrätter bli nån (vinnande) valfråga. Att jämställa tandborstar med lägenheter är ändå alltid galet. Däremot borde rätten till anständigt boende vara lika självklar som rätten till god tandvård. För om allt färre fick råd att gå till tandläkaren, skulle det väl knappast ses som sjunkande efterfrågan på hälsa?