Efter det börjar man möjligen fundera kring utrymmet för barnomsorg och äldrevård. För visst är det fint om gamlingarna får komma ut någon dag i veckan, men det finns ingenting som langos och schlagertält om man vill sätta sin hemmaplan på kartan som evenemangsstad.

2010 vill alla vara en evenemangsstad. Något som förstås placerar Göteborg, som ju en gång i tiden uppfann begreppet, lite på pottkanten. För när till och med turistchefen i Bygdeå har Carolas telefonnummer tvingas Göteborg riva sitt patent och i stället försöka omformulera upplägget på gator och torg och i parker. Men kanske också fundera kring vilken sorts stadsfestivals-stad man vill vara.

Svaret på den frågan har vi redan. Det är sedan ett tag bort med räkorna och in med kulturen. En ganska given väg. Näringslivet är numera så intimt sammankopplat med kulturen, till och med Jose González skägg är sponsrat av en mobilleverantör, att det är en självklarhet att kulturens värde går att föra in i räknemallarna för en stads eller ett företags varumärke. Och visst är det fint att kulturen på det viset har lyfts in från bakgatorna till avenyerna och att utbudet faktiskt är stort, brett, djupt, ytligt och smalt. Programmet till Kulturkalaset får fortfarande Göran Greiders frisyr att framstå som strukturerad. På gott och ont.

Just mångfalden är Kulturkalasets styrka – och svaghet. Man är så angelägna om att få med något för alla att utbudet blir oöverskådligt. Därmed drunknar programmet i sin egen rörighet. Jag tror att arrangörerna i framtiden måste ta av sig lovikkavantarna och tillåta sig att pröva lite fingertoppskänsla. Inspireras av folket bakom Way out West som är fenomenala på att kombinera spets med bredd.

När stadsfestivalerna blir mer och mer av kopior på varandra måste Kulturkalaset sticka ut som smart, personligt och unikt. Det går inte, att som nu, tvinga besökarna att själva vaska fram guldkornen i en gigantisk kulturell grusgrop.