Varför skulle han lägga av?

Inte för att Ulf Lundell verkar vara den kalkylerande typen, men det var ett sällsynt osmart drag att från scenen förklara att han bestämt sig för att lägga av. Ända sedan dess har han lämnat fritt spelrum för raljerande kritik om att det nog är dags att omsätta ord till handling.

När Ulf Lundell avslutade ännu en sommarturné i Göteborg i går, inför ”landets bästa publik”, passade han på att annonsera en akustisk vända nästa år. Då ska han plocka fram alla ”bortglömda gamla ballader”.

Så, nej. Ulf Lundell tänker inte lägga av. Och varför skulle han? Rockmusiken och dess åldrande stjärnor har ju för länge sedan valt att bortse från musikens och mytens i sten ristade lagar om ungdom och uppror.

Bakom Lundell och bandet hänger den här kvällen en bild som han själv har tecknat. En ilsket röd djävul med eld sprutande ur ögonhålorna och med en kedja med en boja vid handen. Eller är det kanske en slägga eller rentav en lekfull jojo? Oavsett känns det som ett självporträtt där artisten vill fortsätta svänga sin tunga kula om inte annat för att jävlas med Döden och recensenterna.

Och Ulf Lundell svingar vilt. Konserten klockar in på nästan tre timmar och spänner mellan akustiska ballader, mangelrock och mer dynamisk Springsteen-rock. Det är just dynamiken som varit Lundells problem på senare år. Envist har han sluggat på med hård, vass och osvängig gubbrock och manifesterat sin tjurskallighet ytterligare genom att inte rucka på sönderspelade låtlistor där de mest bredbenta partierna drabbats av likstelhet.

En del av det finns kvar också den här kvällen, jag har väldigt svårt att se poängen med att höra Lundell hesa sig igenom ännu en Gott att leva och Öppen väg, öppen bil. Även Om det här är vintern, St Monica och Tillsammans vi två hamnar i samma hopplösa återvändsgränd. I de stunderna är det mest lite sorgligt att Ulf Lundell, som egentligen bygger sin värld på uppbrott, passion, rastlöshet och romantisk närvaro, i stället praktisera stillastående, syrefattig konservatism.

Men när syret och svänget och innerligheten släpps fram i Isabella, Ryggen fri, Nästan ditt namn och faktiskt i den avslutande, sönderspelade kampsången Kär och galen så är Ulf Lundell i rörelse igen. På väg mot ett en plats där det faktiskt finns en poäng med att fortsätta gå upp på scenen, svinga bojan, och försöka piska liv i både sig själv och sin publik.