Säg svart läder och nitar och hårdrock dyker upp i tankarna. Vad inte många på sjuttiotalet hade någon aning om men som de flesta vet nu är att stilens imagepionjär Rob Halford från Judas Priest hämtade sin inspiration från Londons läderklubbar.

De flesta klädval är medvetna. Uppklätt, vardagsklätt, mysklätt. Är tröjan för urringad för ett lärarjobb, är byxorna strikta nog för en bankkamrer, ett val mellan en lättklädd dag på stranden eller no shoes, no shirt, no service.

Gamla arbetskläder har bytt status och huckle har inte alls samma ton som hijab. Lädret och nitbältena har tagit sig hela vägen via punk och hårdrock till H&M och tonårskonsumenter, och förlorat sin kodade betydelse på vägen. Många kläder sänder ut signaler som bäraren – och kan man ibland tro, även skaparna – är omedvetna om. Kläder visar vem jag är men också vem jag inte är.

Under min uppväxt var det inne med snusnäsdukar. I USA visar bandanas gängtillhörighet – eller sexuell preferens. The hanky code, näsdukskoden, användes bland homosexuella för att med färg och placering visa vilken ställning eller relation de föredrar. Den politiskt laddade Palestinasjalen har, i fräsigare färger, blivit en modeaccessoar, om än så kontroversiell att vissa amerikanska kedjor slutat sälja den. Andra klädaffärer saluför Maojackor samtidigt som den kinesiska konstnären Sui Jianguo har ett sedan 1997 pågående projekt där han skulpterar Maojackor i olika material. För honom symboliserar plagget restriktion och gränser.

Det trendiga byxhänget sägs härstamma från amerikanska fängelser där fånguniformerna ofta hade fel storlek och bälten dessutom var förbjudna. En annan teori menar att hänget signalerar att den manlige fången är villig att ställa upp sexuellt. Det är stor ironi att hänget är som mest hippt bland hiphoppare – en av de mer homofoba subkulturerna – liksom att överdrivet kalsongvisande i USA kan leda till fängelse.

Jag vet de som slutat använda sina Dr Martenskängor just på grund av konnotationerna. Engelska fotbollshuliganer avlägsnade skinnet över tåhättan, för att bättre kunna sparkas med dem, och på åttio- och nittiotalen la rasistiska skinheads monopol på samma kängor och stentvättade stuprörsjeans, sådana som ser klorinskvätta ut. Exakt sådana byxor finns på bild i senaste numret av Damernas Värld. Högsta mode, enligt moderedaktören Martina Bonnier, som också meddelar att Dr Martenskängorna är tillbaka.

Historielösheten och bristen på samhällskoppling är förbryllande – och i viss mån befriande. Men de flesta av oss lever inte i en skön modebubbla utan rör oss i verkligheten där vi bedöms efter hur vi ser ut.