I slutet av juni gick Leif Alsheimer bort. Vi träffades första gången för några år sedan under en debatt om det nya bildningsbegreppet. Att ämnet för debatten var just bildning var ingen tillfällighet, få var lika skickade att diskutera just detta som Leif Alsheimer. I grunden var han lektor i rättsvetenskap men sedan flera år ägnade han stor möda åt att ledarskapsutveckla det svenska näringslivet med hjälp av den klassiska litteraturen.

Hans erfarenhet var att Marcus Aurelius och Fjodor Dostojevskij hade mer att säga svenska företagsledare än den senaste managementlitteraturen. Leif Alsheimers oro över humanioras utveckling i Sverige var stor liksom hans vurm för den klassiska bildningen. I boken Bildningsresan (2004) diskuterar han välartikulerat vikten av bildning, vikten av humaniora men är samtidigt bekymrad över det politiska språket och svenska politikers oförmåga att värdera (ut)bildning.

Jag kom att tänka på Leif Alsheimer när jag läste Kristdemokraternas nya kulturpolitiska program som blev offentligt tidigare i veckan. Mest därför att det är lätt att stämma in i den oro som luftades i Bildningsresan. I ett år har en grupp kristdemokrater försökt skapa ett nytt kulturpolitiskt program. Det har inte gått något vidare.

Alla som någon gång kommit närkontakt med ett kulturpolitiskt program vet att det ska innehålla ett antal inledande formuleringar om hur viktig kulturen är för samhällets utveckling. Fluff, fluff. Därefter synas korten. För kristdemokraternas del har tankemödan landat i ett förslag om sänkt dansbandsmoms, ett förslag om ett nationellt lånekortssystem och fromma förhoppningar om att det borde få gå att dra av för kultursponsring. Bristen på ambition har sällan varit lika uppenbar.

Kulturpolitik handlar i grunden om att skapa en fungerande infrastruktur för det fria och institutionaliserade kulturlivet. En förutsättning för att lyckas med det är att det finns en förståelse för kulturens villkor vilket i sin tur kräver kunskap om kulturens själva kärna.

I Sverige har vi alltför många kulturpolitiker som famlar efter både riktning och kunskap. Det gör att de inte med trovärdighet kan argumentera för sitt politikområde. Om man ena sekunden konstaterar att kulturen är viktig för i stort sett allt och därefter tar i från tårna och hävdar att sänkt dansbandsmoms är överordnat det mesta uppstår en komisk diskrepans.

Adressen är naturligtvis tydlig: verklighetens folk. Och det finns säkert goda skäl att se över vissa momssatser. Men som kulturpolitik balanserar KD:s försök i genren på gränsen till haveri.