I en på många sätt sympatisk ­debattartikel (DN 27/6) varnar Dilsa Demirbag-Sten för en accelererande fragmentisering av det svenska samhället i olika minoriteter, främst etniska sådana. Hon åkallar en tid då samhällskittet fortfarande fungerade och försöker förstå vad som sedan hände. Det som hände, enligt Demirbag-Sten, var att ”mångkulturalismen” fick minoriteter (läs den muslimska) att resa krav på att få ställa sig vid sidan av det svenska samhället med egna skolor och, snart, egna vårdcentraler.

Och många håller med Demirbag-Sten. Kruxet är bara att det är en falsk verklighetsbeskrivning. De muslimska friskolorna tillkom inte efter muslimska krav. De tillkom på grund av en huvudlös, ideologiskt motiverad friskolereform som genomfördes av regeringen Bildt 1992. Vad gäller muslimska vårdcentraler så kommer de, liksom vårdcentraler som särskilt riktar sig till hörselskadade eller till finskspråkiga, att bli en logisk följd av den likaledes ideologiskt motiverade vårdvalsreformen.

Varenda jävel är kritisk mot mångkulturalismen. Det mesta har förklarats vara dess fel på ett eller annat sätt. Men den stygga mångkulturalismen har i ärlighetens namn endast satt rätt blygsamma spår i vår lagstiftning. Dess mer teoretiska broder identitetspolitiken finns i några småpartiers partiprogram och javisst, det är tacksamt att ironisera över kravet att flickebarn skall få heta Glenn. Men lagstiftningsmässigt ser vi knappast några spår av identitetspolitiska idéer. Vi har inte särskilda CSN-regler för katoliker eller familjerätter för muslimer, fast det ­låter så om man lyssnar på debatten.

Det som många i dag väljer att beskylla identitetspolitiken för är i själva verket resultatet av en tämligen extrem politisk liberalism. Dess credo var individualisering. Politiken såldes med en stundtals rätt infantil argumentation. Ordet ”landstingsgrått” återkom ofta. Det landstingsgråa var opersonligt och deprimerande, ja smått stalinistiskt. Plötsligt ansågs personliga mödravårdscentraler med glada gardiner och ”fria” Montessoriskolor vara helt essentiella komponenter i samhällsbygget och det blev opinionsmässigt möjligt att driva igenom skattefinansierade privatskolor. Några av dem blev muslimska.

Det syndafall som Demirbag-Sten beskriver – från ett tämligen sammanhållet samhälle till ett segregerat – beror mer på en högerliberal valfrihets­politik än på mångkulturalism. Och de gapiga muslimer som krävde egna serviceinrättningar är mest fantasi­foster. Politiskt apterade fantasifoster.