Samtidigt som Pridefirandet den här veckan drar över (ja, nästan hela) världen och får hbt-personer att lite mer än vanligt hänge sig åt politisk, kulturell och sexuell lusta är hbt-rörelsen kanske mer splittrad än någonsin. Ja, om det ens går att prata om rörelsen i singularis. Sprittringen rör vid själva kärnfrågan om vad hbt-kamp ska vara i tider då internationell politik gör avtryck i hbt-rörelsen och vice versa: när hbt-rörelsen blir en del av den dominerande politiska diskursen. Det senaste exemplet är den amerikanska filosofen Judith Butlers vägran att ta emot ett pris för civilkurage som hon tilldelades på Pride i Berlin tidigare i veckan. Enligt henne var anledningen några av organisatörernas rasistiska uttalanden och de övrigas ovilja att ta avstånd från dem. Att ta emot ett pris för civilkurage under rådande omständigheter skulle vara att överge mitt mod, sa Butler i det som skulle ha varit tacktalet.

Att Butler, en av de mest inflytelserika queerteoretikerna i världen, avböjde så pass offentligt kan te sig lite drastiskt; varför inte bara festa vidare och ta diskussionen vid ett lämpligare tillfälle? Förmodligen för att rasismen i fråga inte handlade om en isolerad händelse utan var uttryck för de antimuslimska stämningar som just nu präglar den europeiska kontinenten och som även återfinns hos delar av den etablerade hbt-rörelsen. Den politiska dynamiken bakom den utvecklingen är de europeiska högernationalisternas införlivande av en homovänlig retorik. Genom att på ytan tala väl om dem som fram till nyligen var onormala och perversa konstruerar de reaktionära och något otidsenliga rörelserna sig som moderna och rimliga politiska alternativ. De som nu inte tillhör samhällsgemenskapen är muslimerna. Det senaste partiet i raden att ta det klivet är Sverigedemokraterna som i våras i något slags taktiskt valutspel tillkännagav sin kärlek för homosarna i kampen mot muslimerna (Aftonbladet 30/3). Det farliga här är om hbt-rörelsen skulle låta sig tilltalas av den typen av retorik, något som nu allt fler kritiska hbt-aktivister menar håller på att hända.

Utmaningen är att ta både rasismen mot muslimer och de muslimska samfundens homofobi på allvar. De religiösa muslimska gruppernas fördömande av homosexualitet är i dag samstämmigt, både i Europa och i de länder där islam är den officiella religionen. Om hbt-rörelsen och andra progressiva rörelser inte lyckas hålla liv i båda dessa frågor kommer fältet vara öppet för aggressiva krafter.