Var det en slump att en av de viktigaste platserna för samtidskonst i Göteborg ansågs möjlig att stänga för att spara pengar? Jag tror inte det.

För ett antal år sedan satt jag och diskuterade Konstgöteborg med en av stadens mer inflytelserika kulturpolitiker. Vi var överens om att det fanns åtskilligt som var positivt. Men när det kom till Konsthallen fanns där en överraskande tveksamhet. Grundproblemet handlade om att Konsthallen visade fel saker. Varför skulle vi ha en kommunalt finansierad konstinstitution som så sällan visade konst som vanligt folk förstod sig på? Vad var det för fel med tavlor som man såg vad de föreställde?

Det är en inställning som dessvärre är emblematisk för mycket av den nutida svenska kulturpolitiken, eller kanske snarare synen på kultur hos många med politiskt inflytande. I grunden handlar det om ett ålderdomligt kulturbegrepp där parametrarna för bedömning av konst är basala till sin karaktär. Snyggt eller fult. Bra eller dåligt. Begripligt eller obegripligt.

Med det som grund blir mycket av det som äger rum inom konsten i dag obegripligt. Som en graffitimålande Nug. Som en psykbrytande Anna Odell. Som en rondellhundsmålande Lars Vilks.

Problem uppstår när konstkulturen inte vill hålla sig inom de givna ramarna. När den subversiva potentialen plötsligt aktiveras i ett verk som på allvar vill förflytta gränser. Då står omgivningen alltför ofta handfallen, överraskad och inte sällan skräckslagen. Att Elisabeth Ohlson Wallin hindras ställa ut på Världskulturmuseet är därför inte särskilt förvånande även om det naturligtvis är ytterst besvärande för ett museum som knappt hade skakat av sig pinsamheterna rörande Louzla Darabis nedplockade tavla.

Den politiska ambitionen att sätta Göteborg på landets konstkarta är vällovlig. Men för att någon ska överväga att ta den på allvar krävs något annat än det som hittills visats. Kulturpolitikens huvudsakliga uppgift är att skapa en fungerande infrastruktur för kulturlivet. För att lyckas med det krävs grundläggande förståelse för konstens villkor, dess behov av frihet och en förmåga att se i vilken mylla konsten utvecklas bäst. Eller enkelt uttryck: pengar, mod och visioner. Förhoppningsvis har de senaste veckornas diskussion fört det goda med sig att konstsituationen i Göteborg kommit upp på den politiska agendan. Om det resulterar i en mer framåtblickande konstpolitik är fortfarande en helt öppen fråga.