Grilloset ligger tätt över delar av gräsmattan nedanför Björngårdsvillan. Hundar nosar varandra glatt i rumpan och barn springer runt, runt och trillar ihop i små högar där det finns lediga gröna ytor. Över hela området stiger och sjunker musiken – Alfvén, Stenhammar, Sjostakovitj – och många passar på att sluta ögonen och lägga sig ner för att koncentrera sig på tonerna.

Att göteborgarna har tagit Göteborgs symfonikers chefsdirigent Gustavo Dudamel till sina hjärtan är tydligt.

Den enorma folkmassan applåderar bara hans namn nämns. I programmet var även de latinska inslagen många, inte minst att konserten avslutades med att gästorkestern från Dudamels hemland – Venezuelan brass ensemble – spelade.

Att SVT var på plats för att spela in nationaldagsfirandet gjorde arrangemanget större än vanligt. ”Ska de aldrig börja spela?”, undrar en dam före konserten. Hon har börjat få träsmak av att sitta sig igenom underhållningen med Timbuktu, Fredrik Lindström och komikern Marika Carlsson.

Tre generationer

På kullen i andra änden av gräsmattan sitter familjen Janson från Göteborg. De har inte dragit sig så långt bak för att slippa höra musiken utan för att spara lilla Linnéas öron.

Tre generationer njuter tillsammans av väder och folkvimmel. Linneas farmor och farfar, Ingegerd och Jan-Erik, har i stort sett varit på varje Slottsskogskonsert sedan starten 1984.

– I slutet av 90-talet var min gamle far med också, då var han 91 år och GP intervjuade honom, berättar Ingegerd Janson.

– Det är bra för det brukar vara fint väder, säger Jan-Erik.

– Ja, fast vi har varit här i regn och blåst också, berättar Ingegerd.

”Ingen riktig tradition”

Sonen Jan Anders Janson och hans fru Ulrika besöker konserten för andra året i rad.

– Det är mest för musiken vi är här, för solen och för människorna. Nationalfirandet är ju lite dubbelt annars, man både vill och inte vill fira, säger Jan Anders.

– Det finns ju inte något riktig tradition att fira i Sverige, men det här är väl ett bra sätt, tycker Ulrika Janson.

”Alldeles för mycket rutin”

Från scenen berättar Gustavo Dudamel om hur den generösa statliga musikskolan i Venezuela har bidragit till att göra landet mer känsligt och hur viktigt det är för en orkester att känna musikens själ bakom noterna och bakom det tekniska kunnandet.

– Man måste älska det man gör och undvika rutin. Det finns alldeles för mycket rutin i världen, säger Dudamel.

Under Sveriges nationalorkesters sista stycke, svängiga brasilianska Tico-tico no fubá, studsar en kvinna upp och ner i skuggan av ett träd. I vänstra handen har hon en svensk flagga och i den högra en gul, blå och röd med vita stjärnor – den venezuelanska. Bakom springer hennes lille son med en pinne i handen, inte helt olik en taktpinne.