Ingen kan som Jean-Luc Godard räcka långfingret åt ett helt filmetablissemang.

Åsikterna går i sär om nya vågen-pionjärens senaste bidrag i filmdiskussionen: den i Cannes visade, fragmentariska och ilsket uppfodrande Film socialism. Vissa stormade under stön av avsmak ut från pressvisningen. Andra tycktes redan invänta nästa chans att få tolka det komplicerade ljud- och bildverket som redan ligger på nätet och tydligt bär Godards signum: förakt mot borgerskapet och dess tolkningsföreträde.

Medieteamet i filmen: en vit journalist och en svart kamera-kvinna har det inte lätt. Ett kulturellt underbarn motar ideligen bort dem med käpp. I en sekvens försöker de kika in genom ett garagefönster. I rummet står en man och slår mot dem med en ihoprullad tidning, som vore de irriterande flugor. Frågan jag tror att Godard på sitt extrema vis vill dryfta är demokratin och dess förutsättningar, och ytterst mekanismerna bakom vår verklighetsuppfattning.

En del kritiker avfärdar Film socialism som en sur uppstötning av en regissör vars uppfriskande dekonstruktion av filmmediet nu mest blivit till stilexperiment. För mig framstår den mer som en kongenial betraktelse av vår tids icke-kommunikation – trots ständigt förfinad teknik. Jean-Luc Godards bilder dröjer kvar långt efter det att ljuset släckts över Cannes svassiga filmfest.

Ett kryssningsfartyg på väg över villande hav. Tillvaron som klaustrofobiskt nöjesfält med rasslande spelautomater. En utsökt ångestframkallande metafor för samhällsutvecklingen.

Och så något trösterikt: en bensinmack där en ung kvinna istället för att omedelbart tanka står för- sjunken i en bok.

”Socialismen” i Godards film är just öppenheten för var och ens tolkning. För mig är det uppenbart att 79-åringen fortfarande vill ta filmspråket till en ny dimension, radera och börja om på nytt. Vad står film för i dag? Vems perspektiv är det lönsamma, det tillåtna? Det är långt mellan Hollywood och Youtube, från den afrikanska kvinnans blick till den europeiske mannens. Vad vill och kan filmen åstadkomma i det digitala bruset? Det är intressant – men lite tråkigt – att Godard, och bara han, i kraft av sitt kändisskap bjuds in att utmana konventionerna och traditionerna i film-månglarnas tempel: Cannes.

Gillar:

Äntligen. Iranske regissören Jafar Panahi har släppts fri. Åtminstone tillfälligt slipper han hungerstrejka för yttrandefrihetens skull.

Ogillar:

Dyrköpt frihet. Olika sifferuppgifter figurerar visserligen men av allt att döma sattes borgensumman för Panahi till skyhöga 1,6 miljoner.