”Man blir aldrig profet i sitt eget land”, brukar man säga. Men frasen borde kompletteras med ”om man inte först varit profet utomlands”. När Moderna museet skulle få en ny chef började direkt diskussionen om vem som har störst internationell rennomé. Många tippade Daniel Birnbaum som slutligen också tog hem jobbet.

Birnbaum har både curerat den prestigefyllda Venedigbiennalen, co-curerat den omdebatterade Moskvabiennalen, doktorerat i filosofi, varit redaktör för den legendariska tidskriften Kris som introducerade postmodernismen i Sverige, varit en flitig skribent för Artforum, chefat för Iaspis samt gjort Frankfurter Städelschule till en av de populäraste konsthögskolorna i världen. Med andra ord – idel interkulturella arbeten.

Vilka är hans styrkor och svagheter? I konstvärlden brukar han kallas Mr Niceguy och betraktas som lite allmänt harmlös. Men den sociala förmågan skall inte underskattas, den är också en form av politik, om än dold sådan. Birnbaum kommer säkert kunna charma till sig en och annan kulturpolitisk förändring. Pontus Hultén – hans stora förebild – var ju väldigt bra på det. Och nu får Birnbaum chansen att göra Moderna museet till det vitala konstrum det var under det Hulténska 60- och 70-talet.

En tydlig styrka är skrivandet. Birnbaum lyckas alltid skriva levande och uppslagsrika texter som kommer konstverken nära. Men detta på bekostnad av en mer allomfattande teori. I boken Chronology kom han inte med några tydliga teser och Venedigbiennalens tema Making worlds – ja, vilka konstverk bygger inte världar? Men Birnbaum har inte heller använt sig av filosofin som en hammare att slå folk i huvudet med, utan mer som en tanketrädgård att vandra runt i.

Den andra styrkan är hans konstsmak. Birnbaum intresserar sig för en konst som är både visuell och intellektuell, bakåt- och framåtblickande. Hans Torino-triennal om samtidskonstens vurm för melankoli och tillbakablickande var helt fenomenal.

Jag hoppas att han kommer att göra chefspositionen till något mer än en pengainsamlande verkställande direktör. Att han vågar satsa på mer osäkra kort, samt på en ung och experimentell samtidskonst. Att han kommer att använda sig av sina filosofiska kunskaper och kontakter för att göra Moderna museet till ett rum för både tittande och tänkande. För att inte tala om förverkligande.

Konsten är den plats där samhället kan både spegla sig och pröva nya livsformer. Denna unika samtidsförändrande kraft som konsten besitter bör också reflekteras i utställningspolitiken. Det räcker inte att tala om utopier. Man måste försöka realisera dem också.