Den nionde kullen regissörer, tre kvinnor och tre män, är på väg ut från Filmhögskolan i Göteborg. Det är en utbildning i medvind, vars studenter många gånger lyckas behålla sina egenheter och konstnärliga visioner även i den krassa kommersiella världen utanför.

I måndags var det premiärvisning av examensfilmerna, som liksom andra år visar upp en stor och spännande bredd i uttryck och innehåll. Något de har gemensamt är dock att de inte blickar ut mot samhället utan inåt, mot relationer, gruppmekanismer och statusförhållanden. Men också mot filmens inre spänning mellan fiktion och realism.

Exempel på det första är Anton Källrots Beckett-inspirerade Top dog, den visuellt starkaste av dem, Hanna Högstedts A safe place for the wild, en välspelad, lekfull och vacker, men helt osentimental, skildring av en omöjlig ménage à trois och Anders Hazelius Pura vida, som handlar om en mans försök att glänta på garderoben.

Martin Sjögrens Varför lyser inga stjärnor och Emelie Lindbloms Dark side skildrar istället hur viktig fiktionen kan vara för en människa, som ett sätt att fly en hemsk vardag eller att göra det trista verkligheten bara lite vackrare och mer betydande.

Den film som dröjer sig kvar starkast, som en sten i skon eller en blåsa på tungan, är Mariken Halles nästan två timmar långa Kanske i morgon. Det är en anarkistisk, humoristisk och provocerande vildvuxen film som bråkar med åskådarens ordningssinne och behov av dramaturgisk konsekvens. Det börjar som en idé om att intervjua hundra slumpmässiga personer för att bevisa tesen om att man kan göra en film om vem som helst. Bildmässigt kunde det vara journaliststudenter ute på stan, på jakt efter en enkät. Men ganska snabbt, när en av filmteamets "offer" visar sig arbeta som rullstolscoach på en filminspelning, lämnas grundidén radikalt och filmen övergår i fiktion. Så blandas sedan högt och lågt, långt och kort, sant och falskt i en metafilm som verkar vilja säga något om mediets brist när det gäller att just fånga en vanlig människa rakt upp och ner.

Den grå verklighet som omger de flesta skulle bli intetsägande, och inte alls särskilt autentisk, om man inte förhöjde, koncentrerade och skruvade till. Det är examensfilmerna levande bevis på.

+ Det hisnande snygga videon till Janelle Monaes grymma låt Tightrope får mig att vilja köpa begagnade svartvita snörskor och dansa gatan fram med samma vickande stil. Gå in på Youtube och sök på "Now Let Me See You Do The Tightrope".

- Sex and the city, film nummer två känns som sommarens mest onödiga händelse.