”Trias, jura, krita” kan väl många rabbla, men åtminstone jag hade till nyss aldrig reflekterat över vem som avgjort att devon avlöstes av karbon för just 359 miljoner år sedan. Den stratigrafiska kommissionen inom International Union of Geological Sciences (för det är de som bestämmer) hamnar sällan på löpsedlarna, men kanske är det snart slut på denna anonymitet.

Sedan förra istiden har vi levt i epoken holocen, en tid då civilisationer vuxit fram, dött och pånyttfötts. Möjligen är det nu dags att rita ett nytt streck på jordens livstidsaxel och efter det skriva ”antropocen”, en epok där geologin i avgörande grad påverkats av människan. Tanken har lanserats av bland andra Nobelpristagaren Paul Crutzen och utreds sedan 2008 av det stratigrafiska samfundet.

Att människan satt djupa avtryck är ingen nyhet, från ozonskiktet ner i de djupaste oljeborrhål finns våra spår, men hur varaktiga är de? Också de stoltaste städer återerövras av naturen när de töms och de högsta pyramider vittrar till sand i ett geologiskt perspektiv. I marsnumret av tidskriften Environmental Science & Technology går Crutzen tillsammans med andra forskare igenom argumenten för att det ändå är rimligt att slå fast ett epokskifte.

Och de är åtskilliga. Den pågående utrotningen av arter är på väg att placera sig högt på topplistan för globala massutdöenden som avgränsat tidigare tidsåldrar. Bara den försurning som haven genomgår när allt mer koldioxid nu tas upp riskerar att bli förödande för de många djur med kalkskal som är stöttepelare i de marina ekosystemen. Det är inte vår art i sig som gjort dessa outplånliga avtryck, den har funnits i mer än hundratusen år utan att störa. Det var först när en ostyrbar ekonomi fick tillgång till väldiga mängder lagrad energi som skiftet skedde. Kol, ångkraft och kapitalism gav sken av att vi kunde behärska naturen till den grad att vi var oberoende av den. Ett brott uppstod i vår ämnesomsättning med naturen som bara kan vara i ett geologiskt ögonblick.

Att vår inverkan på planeten nu jämförs med jättemeteorer och andra globala katastrofer är en omskakande tanke. Inför den kan man förtvivla men jag föredrar att se det som ett bevis på den väldiga kraft mänskligheten besitter. Det som gör männi­skan unik är att vi är medvetna om oss själva, att vi lever och skall dö. Kanske kan ett vetenskapligt utropande av antropocen bidra till att detta medvetande sätts i rörelse för att rädda sig självt genom att ta kontroll över de krafter det satt i gång.