Inget konferensgodis, men gott om tygkassar. Inga plastiga blå skoöverdrag, men de besökare som kilade från huvudlokalen till den lilla butiken tvärs över Tredje Långgatan fick ta av sig om fötterna, sätta sig på golvet och lyssna till författarbikter om ofärdiga eller hänsynslösa texter. Litteraturfestivalen Textival, som i helgen för fjärde gången hölls i Göteborg, är alltså för tydlighetens skull ingen mässa, trots de hängivna deltagare som sågs bära omkring presentpåsar med trycket ”Texten räddade mig från sporten”. En lite lagom tuff och trygg markering mot evenemangsspex och tävlingshets kan tyckas. För en småalternativ arrangör med uppbackning av bland annat ABF och Göteborgs stad handlar heller inte detta om att låta storförlag flexa musklerna. Snarare om att skapa ett forum för tankar kring läsande och skrivande, och faktiskt stå värd för något som mer påminner om en vårdcentral än ett väckelsemöte.

Här kom till exempel kultursidesjournalistiken in mitt i det gamla vanliga samtalet om redaktionsnedskärningar, entusiastiskt (möjligen snart liktydigt med PR-avlönat) bokbloggande, och det faktum att fler människor föredrar att plöja litteraturrecensioner framför fotbollsreferat. Dagskritiken ser pigg ut och är uppskattad, konstaterade Aftonbladetskribenten Jenny Tunedal i en diskussion om dess tillstånd på Linnéstadens bibliotek. Att jobba med sin självbild är en annan sak. Och för att en kritiker ska ta sig an det hon varken älskar eller hatar på ett professionellt och rättfärdigt sätt krävs i alla fall alltid pengar.

Man kan väl inte annat än hålla med Tunedal. Att skriva eller läsa en mellanbok är kanske inte kul, men att förbise alla mellanlägen leder i längden till något mycket mer likriktat, trist och medelmåttigt. Fast för att spika ett Textivaltema som ”mellanrum” behövdes sannolikt ingen jättebudget. När det gäller litteraturen och dess uttolkare kan ju föreställningarna om glappen och luckorna varieras i det oändliga. Det är lite som att vistas i en visklek, eller kanske ett väntrum. Ett mellanrum kan ju vara en väntan, och en människa för mycket på spänn eller i startgroparna för att alls ha behållning av något skrivet.

På ett lätt försenat festivalseminarium förklarade översättaren Lotta Eklund att texten är som en plats där hon och författaren träffas. Det lät som ett ganska avspänt och respektfullt möte. Och i bästa fall kan ju orden bli länk mellan tänkt och läst, inte bara transportsträcka från början till slut. Textival verkar hursomhelst fylla sina mellanrum väl.