Runt om i Europa kommenderas nu rättning i de ekonomiska leden sedan ett antal regeringar har slarvat med budgetdisciplinen. Ända ner i Linnéstadens stadsdelsnämnd tar storebror de ansvariga i örat. Kriserna förklaras med olika missgrepp, gärna nationaltypiska: korrupta greker, släpphänta portugiser, lättsinniga italienare, nyrika letter och isländska fiskargubbar, okunniga i den högre finanskonsten. Eller mesiga nämndpolitiker som inte förmår stå för ”tuffa beslut”. Alltid personliga tillkortakommanden, aldrig systemfel.

Bakom varje kris finns självklart konkreta beslut på samma sätt som att varje trafikolycka har föregåtts av något misstag. Men liksom de enskilda bilisterna inte kan lastas för ett transportsystem som årligen tar 40 000 liv i Europa, kan inte dagens kris förklaras med personlig inkompetens eller nationalkaraktär.

Ibland sträcker sig förklaringarna så långt som till bankchefernas girighet, vilket är lika sant som att fartblinda bilister är farligare än andra. Men grunden är att systemet belönar girighet och straffar dess motsats hårt. Den som inte ständigt hugger för sig svälts ut av de andra hyenorna i flocken. ”Greed is good” som Gordon Gekko, rovkapitalisten i filmen Wall Street, formulerade saken.

Det som tvingat ut demonstranter i Aten och får föräldrar i Göteborg att stressa lokalpolitiker är i grunden samma sak: att väldiga resurser medvetet berövats den offentliga sektorn långt innan krisen slog till. I hela Europa har skatterna, främst för höginkomsttagare och företag, minskat steg för steg med offentliga underskott och en svällande kasinoekonomi som följd. Lösningen var inte naturgiven, en möjlig väg hade varit att säga att festen var slut för bankerna och deras ägare. Att ta över finansmarknaden och återställa skatterna till en nivå som garanterat välfärden. Verkligt tuffa beslut som skulle gynnat alla oss som politikerna i teorin har sitt uppdrag från.

För tuffa dock för de flesta folkvalda, lättare då att sparka neråt. De nedskärningar som nu genomförs, från Aten till Angered, är inte ”verklighetsanpassningar”. De är åtgärder för att garantera en verklighet där Europas arbetare och låginkomsttagare ska betala kalaset med social nedrustning, lönestopp och arbetslöshet.

Inför EMU-inträdet fick den grekiska regeringen ”hjälp” av finanskrisens stora vinnare, Goldman Sachs, att med finansiella häxkonster pressa landet genom det nyliberala nålsögat. Samma bank organiserar nu, med nya surrealistiska finanspapper, vadhållning kring Greklands konkurs.