I princip gillar jag idén att ta klassiska verk som många känner till, det må vara Hamlet eller Figaros bröllop, och sedan vända ut och in på konventioner och etablerade spelsätt. Det viktiga är ju att konsten talar till oss på riktigt, att den fylls med konflikter som berör, i möten med samtidens gåtor och förtrollningar. Det kan röra sig om politiska nyläsningar eller de mest bisarra tolkningar; är det konstnärliga konceptet tillräckligt starkt kommer originalverket att öppna sig som om det vore skrivet i vår tid.

Så det är klart att man är spänd på vad tonsättaren Dror Feiler och regissören Mellika Melani tar sig till med en sådan operaklassiker som Bizets Carmen. Blir huvudrollsgestalten en blodröd revolutionär? Eller är det snarare samhällets sönderfall man riktar in sig på, så att orden och tonerna flyttas in i mer oväntade rum?

I Mellika Melanis och Magnus Lindmans textbearbetning hamnar Carmengestalten i konfrontation med det samtida Europas allt hårdare säkerhetstänkande, i förhållande till olika terrorhot. Om och om igen upprepas samma fras, ”terrorismen är en av de allvarligaste överträdelserna av de grundläggande friheterna”. Då och då kopplat till ett meddelande från EU-kommissionen som också det läses upp i racertempo, ”enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna bygger unionen på de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet…”.

Det har en distanserande effekt, som om fraserna vore ett uttryck för den härskande klassens tyranni och illusionistiska demokratibegrepp. Det blir förstås en helt annan Carmen.

Som tematik kan det delvis ses som en fortsättning på den uppsättning av Elfriede Jelineks Ulrike Maria Stuart som Mellinek gjorde i ett samarbete mellan Teater Tribunalen och Galeasen för ett år sedan, till Dror Feilers musik och i Magnus Lindmans översättning. I Jelineks drama kopplas Schillers pjäsförlaga om den engelska drottningen Maria Stuart till berättelserna om 70-talets Baader Meinhofgrupp och den tyska terroristikonen Ulrike Meinhof. Flera tider lagda intill varandra, flera definitioner av maktens språk.

Nej, Carmen blir inte terrorist här och det blir ingen annan heller. Det som står i fokus är i stället det västerländska samhällets instängdhet och narcissism, alla fiktiva hot som tränger sig på och gör verkligheten overklig.

Så varför blir man inte mer berörd av Carmenföreställningen på Backateatern när ämnet är så brännande aktuellt? Vad är det egentligen som sker när Carmens passion kopplas till AK-fyror och polisbrutalitet? Varför laddas dramats elektriska laddningar ur i stället för att öka i intensitet och styrka? Varför blir det i slutändan så oförargligt?

Man skrattar. Ibland på ett förlösande vis, men också som gapflabb. Det är skrikigt och skränigt, då och då avbrutet av Dror Feilers noisekaskader som sköljer över publiken som ett slags hjärtstillestånd. Fast ljudbombardemangen kommer närmast som en befrielse, ah, äntligen en stunds vila från tjattret.

Jag får en stark känsla av att man inte vetat vad man skall göra med Carmens närvaro, med själva livsintensiteten som både är en utsatthet och en frihetspassion. Här blir Carmengestalten snarast ett tecken för frånvaro, en serie mer eller mindre buskisartade sketcher som säger att ingenting är på riktigt.

Jag tycker visserligen att det är en briljant idé att låta Carmen spelas av två personer i stället för en (Anna Harling och Frida Röhl), och det uppsplittrade, söndertrasade och ambivalenta i karaktärerna, liksom det geniala uppslaget att framföra Bizets visselmelodier av en femmannaorkester som hämtad ur Zigenarnas tid, skapar sammantaget en potentiellt livsfarlig Carmen.

Det finns enskilda scener där man anar vad som skulle ha skett. Anna Harlings utdragna sorgearia i andra akten, Frida Röhls virtuosa dubbelironier på olika dialekter, inklusive Eva Rydbergssvenska, när Carmen dansar för Don José, följt av Kjell Wilhelmsens underliga Hamletmonolog, först på engelska och sedan på norska, och slutligen nynorsk.

Men det politiska försvinner liksom på vägen, och vad terroristtemat har med föreställningen att göra förstår jag helt enkelt inte. Vill man säga att alltihop bara är hjärnspöken? I så fall hade Hamlet varit en lämpligare projiceringsyta. En Terroristhamlet med insprängda melodier från Carmen som ingen begriper varför de är där: det hade kunnat bli en toppenuppsättning.