Genom att noga betrakta fuktfläckar på en mur, askan efter en brasa, moln eller till och med lite gyttja kan man, påpekar Leonardo da Vinci i en anteckning, få fantastiska idéer. Numera kallar man ibland ett sådant mentalt arbetsmaterial en Rorschachfläck. Och Leonardos princip är densamma: att släppa associationerna fria och ta emot det som uppenbarar sig. Låta ögonen tänka och tankarna se.

Leonardo, den fascinerande och besvärlige jäveln med den ena foten i medeltiden och den andra i paradiset, väl att märka ett alldeles eget paradis – ett hemligt Toscana av milt ljus och djup stillhet – var dessutom själv inte så lite av en kulturell och mänsklig Rorschackfläck. Charles Nicholls underbart engagerade biografi Leonardo da Vinci: Flights of the mind visar upp honom i all hans nästan bedövande mångsidighet och intensitet. Man kan till exempel, om man så önskar, ta fasta på den milde Leonardo som köpte burfåglar på marknaden och genast släppte ut dem eftersom han inte stod ut med att se levande varelser i bur. Eller på den självmedvetne och oförtröttlige utforskaren av mänsklig anatomi som hade väldigt svårt att stå ut med sina medmänniskor – ”kringvandrande latriner” kallade han dem i ett grinigt ögonblick. Det finns en Leonardo för alla känslolägen.

Men vill man närma sig Leonardo via det han uträttade, eller via hans tankegångar och arbetsmetoder, och dessutom förstå på vilket sätt fuktfläckar på en mur för honom också var någonting mer än det vi kallar Rorschachfläckar, rekommenderar jag i första hand Leonardoexperten Martin Kemps lika precisa som associativa Leonardo. Det är en hanterlig och vacker liten volym som man inte ska förväxla med samme författares grundläggande genomgång Leonardo da Vinci: The marvellous works of nature and man.

Kemp visar här hur Leonardos föreställningsvärld hänger ihop inifrån, eller i varje fall skulle ha kunnat göra det, Kemp begriper för mycket av Leonardo för att tro att han begriper allt. Boken lyfter inte minst fram seendets avgörande betydelse i sammanhanget: hur seendet blir en form av ständigt pågående analys för Leonardo, en analys som får konkret form genom det dagliga ­ stundliga ­ tecknandet.

Glöm all svullen genikult. Glöm för all del Da Vinci-koden. Varje utställning med Leonardos verk bör nog egentligen, oavsett utställningens eventuella kvaliteter eller brister, uppfattas som en uppmaning att se också verkligheten utanför utställningshallen. Om så behövs med hjälp av några fuktfläckar på en mur.