I morgon lördag startar Millennium. Hela världen läser Stieg Larsson så jag strejkade. Spelfilmerna gick mig förbi, men jag kom ändå inte undan. Nu har jag suttit säkert inlåst med de förlängda tv-versionerna av Millennium som börjar sändas i morgon i sex avsnitt. Det var det faktiskt värt.

Millenniumserien är en säkert greppad tvdramatik. Ljuset är inledningsvis åskblått och musiken skär in som stråk av drivis, men efter hand förändras färg och fokus – från gotiskt släktmysterium till pusseldeckare till en hårt tuperad thriller – och med perverterade äldre män i långa banor. Synd att underhållningen rationaliserar bort allt som är varsel och gåta. Säpo-komplotter känns ändå bra billiga.

Fint skådespeleri får vi ändå följa, men också ett svenskt rekord i ängslig stjärngardering. Det är som att hamna på ett årsmöte med svenska skådespelar-aristokratin. Råkade man öppna fel toadörr skulle nog Max von Sydow stå där och vänta som ful gubbe.

Stieg Larssons snilledrag var att uppfinna en figur som nu skrivit in sig i den svenska dramakulturen för gott. Alltså Lisbeth Salander i Noomi Rapaces knivbladsfysik. Ny, men också en lyckosam mutation från film, litteratur, tecknade serier...

I grunden är hon en remake av Pippi Långstrump med svart tatuering och näsring i stället för fräknar och röda flätor, med bra guldskatt på vinden och en pappa bra borta. Stieg Larsson var förstås viss om detta.

Hans Pippi är nu en snabbtänkt men mutistisk hacker, en punkig pojkflicka och urbanindian i tveljuset från ett nästan slocknat samhälle. Det är ingen slump att dörrskylten till Salanders Söderadress lyder så tvetydigt ”V.Kulla”.

Så sett är hon en klassisk bortbyting, en trollunge i den ruttna ofärdstaten. Det är där som Pippi blir våldtagen. Är det inte också idé att associera Luc Bessons dödliga Nikita eller Quentin Tarantinos Kill Bill-amason? Kanske är hon också en dotterdotter till den tecknade seriens närstridsexpert Modesty Blaise? För övrigt korpsvart exilgrekinna.

I det ögonblicket påminner Millenniumtrilogin mig nu om en annan aktuell trilogi, Lars Noréns version av Aischylos Orestien på Folkteatern. Det är faktiskt samma ämnen som gäller – inte bara perverterad manlighet och offrade döttrar utan framför allt hämnd. Har inte Lisbeth Salander några drag av en urgrekisk Elektra? Korthårig, kattögd och kvaddad.

Båda dramerna slutar i rättssalen, men där är den bistre Aischylos faktiskt den mer försonande av de två. Hos Stieg Larsson triumferar i stället rättvisan som hämnd. Är inte Millennium då ett exakt uttryck för vår tids vanföreställningar?

REKOMMENDERAS:

I kväll fredag klockan 20.00 sänder SVT2 ett porträtt av den amerikanska bildkonstnären Cindy Sherman. Hennes konst är bisarr, humoristisk och sanslöst intelligent).

REKOMMENDERAS INTE:

Jag tycker ofta att det är kul att se matprogram men nu börjar jag bli både skittrött och proppmätt. Tv 3:s stjärnkockarna är vuxendagis i köket med koleriska och måleriska kändisar som vändsteker varandra – simpelt koncept.