Claes Eriksson gör det igen, en smått makalös enmansföreställning, som kryllar av satir, fyndiga texter, parodier, buskis och massor av göteborgskt vitsande. Han blundar inte för vare sig samhällsproblem eller politiker. Han kastar sig över vinprovare, reklammakare i tv, Maud Olofsson, politikers och andras fikonspråk för att nämna några. Många texter har vass satir och är eleganta och fyndiga, ja stundtals vilar Tage Danielssons anda över texterna. Allvaret finns där; Claes filosoferar över naturen, klimatet, valfriheten, tiden och mycket annat, ibland mycket poetiskt. Det är skärpt och tänkvärt. Var får han alla fyndiga idéer ifrån? Som Bonde söker frö och Fråga Fehn först, den senare en monolog där alla orden börjar på F. Genialt! Buskisen släpps loss rejält i prilliga Moppemakt och Konstföreningens lotteri. En gammal välkänd Galenskaparnasketch, Mor i skutan går igen. Nu gör Claes både figurerna, i originalet var broder Anders länsman och Claes mor Skuta. Och det funkar.

Naturligtvis är det en prestation att hålla i gång i två gånger en timme med bara en paus. Claes sparar sig inte, går på för fullt. Förunderligt att han kommer ihåg alla dessa textmassor, bara vid ett tillfälle på premiären kom han av sig i början av en monolog. Det mesta är roligt och skratten kom tätt, men det gäller att lyssna, flera av texterna har verkligen finess och udd. Någon sångtext kändes dock lite väl lång. Bra tempo och verkligen en maxad Claes på scen. Roligt och träffsäkert till max.