Det är när svaren inte längre är lika självklara, lika snabbt formulerade som livet börjar bli intressant på allvar.

Under tonåren och de tidiga tjugo var jag helt på det klara med hur både jag och omvärlden fungerade. Det fanns rätt och fel, orättvist och rättvist, sant och falskt. Det var på sätt och vis en skön värld att vara i, men förmodligen handlade det också om ren överlevnadsinstinkt. Under de åren behöver man måla sin bild i svart och vitt för att skaffa sig riktning och styrfart ut i vuxenlivet. Det gäller inte bara mig, förstås. Det är allmänmänskligt.

En del av min bild då var att jag var stenhård ateist. Nu vet jag inte längre. Det jag vet är att man ska passa sig för alla åsikter som lanseras med total övertygelse i rösten. Oavsett om de handlar om musik, religion eller politik. Det är väl egentligen bara när det kommer till fotbollen jag tillåter mig själv att vara fundamentalist nuförtiden, det är som en ventil tillbaka in i den svart-vita världen.

Den gamla klyschan om att djävulen har all den bästa musiken håller helt enkelt inte. Den bästa musiken, och den bästa konsten överhuvudtaget kommer istället ur kampen mellan tro och tvivel. Sökandet, frustrationen och längtan efter tröst, kärlek, sammanhang och hemkomst är det som driver fram all musik som överhuvudtaget är värd att lyssna på. Själva frälsningen är inte intressant. Inte när det handlar om att hitta sin gud och därmed alla svar. Inte när det handlar om att hitta sin musikaliska idol. Frälsningen finns helt enkelt inte. Utom möjligen i korta, korta ögonblick av lycka, extas, solidaritet. Ögonblick som kan komma till dig under en konsert, i en kyrka, på en fotbollsarena, i naturen.

Och det är därför den pågående Gudstjänstfestivalen är en så briljant idé. Man samlas i kyrkorummet men hela sammanhanget, hela tanken är så långt från banka-bibeln-i -skallen på folk som man kan komma. Här spelar en Nina Ramsby, en Mattias Hellberg och en Plura Jonsson och prövar sitt tvivel mot en tro som inte kräver övertygelse, men som ger utrymme att ställa frågorna. Svaren är inte så viktiga längre, de kanske inte ens finns. Och så får sångerna en, ny djupare klang.

Hiss

Courtney Love har återförenat sitt Hole efter mer än tio år. Första singeln heter Skinny little bitch och även om den inte det mest briljanta Courtney har gjort så är jag väldigt glad att Hole är tillbaka.

Diss

I mina ljusa stunder ser jag Melodifestivalen som harmlös underhållning, ett kul jippo. Men efter alla dessa veckor av menlös musik och artister som verkligen inte lyckas övertyga mig om att de egentligen VILL någonting med sin musik ser jag mest fördumning.