Rätt låt vann! Jag älskar att skriva det. Speciellt när det stämmer. Och det var länge sedan vi hade en så rättvis segrare som Anna Bergendahl. Bästa låten, skönaste rösten, största närvaron. Strunt samma om schlager-EM redan kryllar av ballader. Vad gör det? Vi ska skicka bästa låten till Oslo och Anna Bergendahl tävlade med den överlägset bästa låten. Och jäklar vilken röst den här 18-åringen har, hon låter dubbelt så gammal, men så var det ju ungdomarnas festival också.

Melodifestivalen 2010 innebar något av ett generationskifte. Anna Bergendahl, Eric Saade och tjejerna i Timoteij är alla tonåringar, Darin är 22 år och Ola 24. Kanske är det ett tecken på att Idolgenerationen håller på att ta över Melodifestivalen, vilket är helt okej, eller så är det bara vad man brukar kalla för en naturlig fluktuation. Oavsett vilket känner jag att avståndet ner till Lilla Melodifestivalen nog inte bör krympa mer nu.

Det är väl också dags att sammanfatta tittarfavoriten Dolph Lundgrens insats i den här festivalen. Det är lätt gjort. Han var inget vidare. Dolph började med att mima till en Elvislåt och krossa is, sedan har han jönsat runt i en menlös sketchserie innan han återvände i finalen, stel som en domare i Vi i femman. Visst, Dolph lyckades få polaren Sly Stallone att spexa lite i tv-rutan mot att han fick göra reklam för sin nya film, men hur kul var det? Dolph Lundgren var ett oprövat programledarkort och sådana måste man pröva i bland. Nu har vi gjort det. Tack och hej.

Nu vänder vi blickarna västerut. För detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet, som Winston skulle ha sagt, men det är slutet på början för vår resa mot Oslo. Där ställs vi mot självutnämnda segerkandidaten Irland med en saggig tin whistle-ballad och den förmodade publikfavoriten Norge med en lika intetsägande musikalballad. Båda bidragen har skrivits av svenskar och inget av dem lär utgöra något hot mot Anna i schlager-EM. Men allt det där tar vi en annan gång. Jag har på känn att vi återkommer till Oslo. Jag kan nästan lova det.