Två träter i ett bråk som ingen egentligen kan vinna.

Allt pekar just nu på att tvisten mellan Higab och Sami, hyresvärd och hyresgäst, kommer att avgöras i en segdragen rättslig process. Higab vill ha sina pengar, basta, och Sami slår ut med armarna och konstaterar att man varken kan eller vill betala. Konflikten är redan infekterad och riskerar att bli direkt smutsig. Storan och i andra hand göteborgarna blir skilsmässobarnet som ingen riktigt tycks ha tid eller råd att bry sig om.

Storan kommer att stå mörk, tyst och övergiven. Som en sorglig symbol över ett uppenbart misslyckande.

Personligen bryr jag mig inte speciellt mycket om tvisten mellan Higab och Sami. Det är deras sak att reda ut. Men jag tycker att Ola Broquist har rätt när han säger att man inte riktigt lyckas skapa någon egentlig själ i verksamheten under senare år. Å andra sidan är det ju ändå så att huset som sådant faktiskt har mer känsla, fler minnen och en mer spännande historia än de flesta andra kåkar i centrala Göteborg.

Alla de upplevelser, alla de möten och föreställningar, spelningar och på scenen spillda hjärtan som har lagts på en lång rad år efter år efter år räknas utan tvekan ihop till ett värde som rent emotionellt vida överträffar de kronor och ören som Higab och Sami sliter och drar i. Det är flera generationer göteborgare som har gått in på Storan med ett behov av skratt, fest, dans och tröst och som har kommit ut som lite lyckligare, lite vackrare kanske rentav lite bättre människor. Jag är ingen vän av det sentimentala eller av tanken att gamla takkronor ska hänga kvar i dammiga salonger bara för sakens skull. För att de alltid har hängt där.

Men så är det inte med Storan. Det är ett på alla sätt fint hus. Det har levt ett liv i rampljuset och det syns och det känns i strukturer och dofter. Och ändå finns det plats för så mycket framtid. Det vore rent ut sagt skamligt om Higab och Sami tillåts klanta bort allt det.