Det finns en historia om Klister-Peter, en av Stockholms flitigaste gatukonstnärer. En natt står han på ett tak och gör ett jätteverk. Plötsligt öppnas ett fönster i byggnaden intill och en väktare tittar ut.

- Vad gör du? ropar han.

- Jag står här och målar. Om du vill kan du ringa polisen, för jag är kvar ett tag till .

- Nej för tusan. Det där är ju skitsnyggt.

Lägg ordet på minnet. Snyggt.

Vad är det som gör gatukonsten så omtyckt, men graffiti provocerande? Båda är ju precis lika olagliga om de görs utan tillstånd på gator och torg. Gatukonst förekommer oftast i form av affischer, klistermärken, stenciler och installationer på allmän plats. Den görs alltid utan tillstånd, och klassas juridiskt som olaga affischering eller skadegörelse. Estetik och budskap är viktiga delar i gatukonsten, det behövs sällan förkunskap för att läsa den. Den är så populär att den föranledde ett borgarråd i Stockholm att utbrista: "Jag tycker inte det är något problem med kaninhus och fågelholkar". Eller trafikkontoret i Göteborg att låta konstnären Joakim Stampes olagligt utförda målningar få sitta kvar (se GP 17/12 2009). Snyggt går bra, även om det är skadegörelse, juridiskt sett.

Graffiti är en fri kalligrafi i form av taggar, enkla bubbelbokstäver eller stajlade och ofta färgglada bokstavsbilder. Denna graffiti kommer ursprungligen från New York. Den är på samma gång en estetik (fri kalligrafi med ursprunget i New York) och en handling (att skriva bokstäverna). Estetiken är lätt att känna igen, oavsett om den är på ett papper eller en vägg. Handlingen kan vara skadegörelse (utan tillstånd), men minst lika ofta tillåten (gjord med tillstånd).

Fotboll, kärnfysik, nationalekonomi och konceptkonst kräver kunskap för att förstås. Så också graffiti. Det är det som gör den så spännande. Precis som konsten. Ganska ofta uppstår debatt om offentliga konstverk. Motståndarnas främsta argument brukar vara att verket i fråga är fult.

Lägg ordet på minnet. Fult.

I mitten av 1980-talet, då graffitin först kom till Sverige, var den inte särskilt kontroversiell. Visserligen klagade kollektivtrafikföretagen, men många gillade graffiti. I alla fall när den var färgglad, då var den snygg. Det var tiden då en graffitimålare kunde ställa sig i en grå gångtunnel och måla väggarna, med en keps framlagd där folk fick lägga i pengar till mer färg. 1990-talets nolltoleranspolitik har sakta förflyttat graffitin allt längre ut i marginalen, och istället har gatukonsten intagit dess plats som rebellisk men folkkär.

Den engelske gatukonstnären Banksy har blivit en av världens mest kända konstnärer vars verk säljs för miljonbelopp. Det berättas bland annat om Banksy att en engelsk fastighetsägare som beställt en fasadsanering stämde saneringsbolaget efter att ha fått reda på hur mycket den borttagna Banksymålningen var värd. Vad händer när skadegörelse kostar miljonbelopp – att köpa? Vad skulle hända om Banksy kom till Sverige? Svårigheten är ju dels att kunna vara helt säker på att det är ett äkta verk. Den som köper verket från ett galleri kan alltid spåra det tillbaka till konstnären. Den som hittar det på gatan har inga garantier på vem som egentligen ligger bakom. En sprejmall är inte svår att förfalska. Å andra sidan öppnar det kittlande möjligheter. Kanske bäst att inte ta bort nån gatukonst alls i fortsättningen, för vem vet hur marknaden utvecklar sig. Tänk om den som sitter på just ditt hus visar sig bli en guldklimp så småningom? För ärligt talat, även den mest konsekvente lagtolkare skulle naturligtvis bevara en Banksy på sitt hus.

Banksy, och kommande graffiti- och gatukonstkändisars verk är i den märkliga positionen att de samtidigt kan vara skadegörelse (gjorda utan tillstånd på annans egendom) men tillföra ytan de gjorts på ett mycket högre värde än kostnaden för borttagning. Kan målningen rentav bli laglig om den är värdefull?

- Nej, inte i en svensk domstol, säger Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Gatukonst är sällan så provocerande att den går till rättegång, trots att till exempel Ollio i Göteborg målat nästan hundra elskåp olagligt, signerade med hans mejladress. I stället fick han ett uppdrag från Botaniska att mot ersättning måla ett elskåp hos dem. Skadegörelse, men snygg sådan. Skadegörelse i graffitiform behandlas annorlunda. I en nyligen avkunnad dom i Göteborgs tingsrätt sammanfattar tingsrätten att "Klotter orsakar en omfattande förfulning av stadsbilden...".

Har svensk lag en smakparagraf?

- Nej. Tingsrätten utgår från sin egen normalitet. Men alla påståenden ska bevisas med källor eller utifrån ett intellektuellt resonemang, säger Dennis Töllborg

Fult eller snyggt. Många gillar gatukonst, trots att det är skadegörelse. Vad som är överraskande är att samma personer ofta ogillar graffiti, som också är skadegörelse. Uppenbarligen är skadegörelse okej, så länge just jag gillar det. Det jag inte gillar är fult. Och skadegörelse dessutom. Frågan är om resonemanget håller. Bör inte lagen vara lika för alla? Visst ska smak diskuteras, men om den ligger till grund för lagbeslut skulle det behövas ett absolut kvalitetsbegrepp. Hur går det annars att avgöra vad som verkligen är bra.

Sedan mitten av 1900-talet har det utvecklats starka rörelser där både musiker och konstnärer nått stor publik med anti-estetiska stilar. Tänk bara på jazz, punk eller kitschkonst där tidigare förkastade grepp uppgraderas och så småningom blir allmängods. Alice Babs kallades slyna en gång i tiden för att hon utmanade rådande värderingar med swingjazz. Och graffitimålare tycker om sina verk, till och med tags.

Så om jag säger fint, och du säger fult, vem av oss har mest rätt?

- I en faktabedömning så är det den mer kunnige som har rätt. Inom sitt område i alla fall. Men även absoluta sanningar förändras över åren, säger Dennis Töllborg och berättar om en person som åtalats för skadegörelse som slutligen dömdes för olaga affischering därför att försvaret kunde visa att affischerna förskönade ytan.

Argumentet fult/snyggt säger kanske mer om betraktaren än om det betraktade. Alla politiska ideologier strävar efter att den egna ordningen ska verka naturlig. Men börjar man skrapa på ytan hittar man snabbt inkonsekvenser. Konsekvens är viktig i ett rättssamhälle. Vi medborgare ska kunna förutse om det vi gör är olagligt eller inte. Men när man blandar ihop smak och juridik får juridiken moraliska aspekter. Det innebär till exempel att man inte får nämna det engelska ordet "hot" i Sveriges radio på 1930-talet. Eller att tingsrätten anser graffiti förfulande på 2010-talet.

Inkonsekvent är det också av trafikkontoret i Göteborg att bevara Joakim Stampes målningar. Visst är det sympatiskt av tjänstemännen att göra undantag. Men samtidigt fungerar de som censurinstans. Varför ska just de ha rätt att bestämma vilken skadegörelse som ska bevaras? Kanske skulle svenska kommuner inrätta ett särskilt kvalitetsråd som bedömer skadegörelse, den som är kvalitativ bevaras, resten tas bort. Det skulle vara intressant att få höra diskussionerna som skulle uppstå. Fult och snyggt. Smakargumenten korsas som klingor.

Det finns en annan, allvarligare inkonsekvens. Samtidigt som myndigheter betalar ut stora pengar till det graffiti-industriella komplexet för bevakning och borttagning av graffiti, hyr man ut reklamtavlor på allmän plats. Jag gillar reklam. Dess visuella form hör till en storstad. Men är det konsekvent att låta ett företag affischera gator och torg, och samtidigt häkta någon som gör samma sak utan tillstånd?

Man skulle kunna likna allmänna platser med språk. Vårt talade språk tillhör ingen, det vårdas av oss alla. Den allmänna platsen är vår gemensamma. En plats där alla är lika mycket värda – tiggare som rika. Ingen kan nekas tillträde. Dessutom är den allmänna platsen ett av fundamenten i vår demokrati – yttrandefrihet och mötesfrihet gäller bara på allmän plats.

När yttrandefrihet är möjlig att köpa som reklam så ruckas förhållandet en man-en röst. En konsekvens av detta är att vi medborgare ska ha tillgång till egna kommunikationsytor. Allemansrätt i staden såväl som i naturen.

I slutändan löser man bara frågan om smak och juridik genom att förstå att den allmänna platsen är ett lapptäcke av konflikter. Friktionsfria städer kan den nyfikne studera i diktaturer. Där är det ordning och reda, på bekostnad av ett och annat. När många viljor ska samsas är tolerans en grundförutsättning. Man skulle kunna påstå att det är den viktigaste egenskapen för stadsbor. Vi har alltid andra omkring oss och som stadsbo får man tolerera intryck utifrån. Stan är inte landet.

Den envishet som graffitin visat genom att trotsa nolltoleranser och -visioner i två decennier säger något om det starka behov av att uttrycka sig som finns. Graffiti och gatukonst existerar och kommer fortsätta göra det. Det kan ingen lag i världen göra något åt. För många är det den enda möjligheten att kommunicera på. För andra en drivkraft att påverka sin egen livsmiljö. Kanske är det så att graffitin vidrör vid en mycket viktig punkt i vårt samhälle. Rättigheten att vara en fri individ och existera på egna villkor.