Exakt klockan 21 i går kväll fick den här hånade och föraktade meloditävlingen något av en upprättelse. Då gick Anna Bergendahl direkt till Globen med flest röster av alla. Såg ni hur glädjechockad den 18-åriga Idolfavoriten blev? Hon fattade inte vad som hände. Det är sånt som gör att Melodifestivalen har ett existensberättigande, som gör att ett par miljoner människor faktiskt vill fortsätta titta. Även om bidraget This is my life knappast sätter några hjärtan i brand så förvaltar Sveriges Tracy Chapman den så bra det bara går. Anna Bergendahl kommer definitivt att höja nivån på Globenfinalen.

Att Peter Jöback också tog sig dit var inte mycket till skräll, det är bara att huka sig när han vrider på musikalstället för fullt. Och med Jöbacks framgång har SVT (läs Christer Björkman) fått tre av sina fyra jokrar vidare till Globen, vilket tyder på gott omdöme, men att samtidigt ge plats på scen för fjuniga skatepunkare från Nossebro och bjuda in Py Bäckman till Melodifestivalen år 2010 gör hela tävlingen till en gåta i klass med Heisenbergs kvantmekaniska osäkerhetsprincip. Fast det har den ju alltid varit.

Nu har vi hört Melodifestivalens alla 32 bidrag. Jag skulle inte vilja påstå att det känns tomt, det vore att överdriva eller rent av ljuga, men lite snopet känns det allt. Detta skulle ju bli en bra Melodifestival, kanske den starkaste någonsin. Så blev det inte alls. Melodifestivalen 2010 är med få undantag en blek, urvattnad och rätt oaptitlig soppa av låtar som jag antingen tröttnat på eller redan glömt bort. Och den fortsätter ett tag till.

Nästa vecka är det Andra chansen, och då får vi lyssna på Jessica Andersson, Pauline, Pain of Salvation och fem andra bidrag igen. Jaha. Och ..? Med risk för att låta tjatig så förstår jag verkligen inte poängen med Andra chansen. Inte för oss i tv-soffan i alla fall. Vi har redan tackat nej till de här åtta artisterna. Vi har röstat bort dem. Vi har ropat från Örnsköldsvik ner till Malmö att vi inte vill se dem i Globen. Så vad, SVT, vad är det ni inte begriper? Jag inser att Live Nation tjänar pengar på att fylla Örebros kongresshall med Melodifestivalens left overs, och nånstans förstår jag att det här uppsamlingsheatet kan vara det största som hänt Örebro sedan Peter Flack fick Guldmasken. Men det räcker liksom inte.