Cecilia Verdinelli: Längtan efter att få ställa in
Snön rubbar tingens ordning. Jag följer radions nyheter om trafikkaos i ett tillstånd av mild upprymdhet, nickar nöjt när SMHI uppgraderar sina varningar.
Relaterat
Jag tror inte att jag är ensam om den här lätt skamliga upprymdheten, som består av längtan efter ett undantagstillstånd, en force majeure som kan tillhandahålla en frisedel att ställa in, komma sent, avboka, skjuta upp, tagga ner, smita ut ur kalenderns rutnät.
Det är ingen slump att begreppet ”livspussel” bet sig fast efter senaste valrörelsen. Huruvida vi faktiskt fått mätbart mindre fritid eller har högre krav på fritiden är oklart – och det är en viktig fråga – men frustrationen över tidsbristen är i högsta grad verklig. Från högerhåll har vi sett två, diametralt olika, försök till livspussellösningar: subventionerad städning och vårdnadsbidrag. Vilket vittnar om att det finns en tendens att se problemet som en familjefråga, läs: en kvinnofråga.
För den som följer bloggar går det inte att förneka att det bland unga kvinnor finns en utpräglad upptagenhet med hem och barn. Man ”skaffar en liten trea”, det vill säga ett tredje barn, bloggar om graviditeten, och tipsar varandra om hur man drar ut på föräldraledigheten maximalt. Konservativa debattörer – främst Elise Claesson i SvD – har varit snabba att tolka bloggosfärens kakrecept och ultraljudsbilder som ett värderingsskifte mot ett hemmafruideal. Jag tror att man lika gärna kan tolka hemmatrenden som en oartikulerad och halvt omedveten protest mot ett arbetsliv som invaderar allt större domäner av den anställdes liv och person.
Högeralliansens lösningar är inte bra, men värre är att oppositionen saknar förslag. Säg ”sextimmarsdag” till en socialdemokrat och hon slutar ögonblickligen att ta dig på allvar. Frågan om arbetstidsförkortning anses ungefär lika löjeväckande som, säg, frågan om rösträtt åt husdjur, och släpps inte in ens i diffusa visionsdokument.
Har du turen att fastna i en snökaosorsakad tidsglipa kan du alltid läsa en av de populäraste böckerna under slutet av 1800-talet, Paul Lafargues pigga och provokativa Rätten till lättjan (finns i fulltext på svenska på nätet). 1880 skrev han: ”Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner.” Tretimmarsdag tyckte han var lagom. Men så trodde han också att ”våra maskiner som andas eld, har lemmar av stål” skulle befria oss.
