För några år sedan talade jag med PO Enquist om den utredning som föregick 1974 års omhuldade kulturpolitik. Enquist, som var en av arkitekterna bakom den nya kulturpolitiken, menade lite överraskande att de reformer som genomfördes 1974 inte var så mycket att tala om. Det centrala var det tankearbete, de diskussioner, den intellektuella kraftsamling som ägde rum innan utredningen mynnade ut i ett antal konkreta förslag. Centralt därför att det i bredare kretsar skapades en större medvetenhet och kunskap om frågornas komplexitet och dynamik. Det är möjligt att han har rätt, även om de strukturer som kom till som följd av utredningen har varit av stor betydelse.

Den till kulturutredning förklädda förvaltningsreform som presenterades för ett år sedan i dag kan anklagas för mycket, dock knappast intellektuell kraftsamling. Därför är det befriande att läsa den avhoppade utredningssekreteraren David Karlssons bidrag till den kulturpolitiska diskussionen – En kulturutredning: pengar, konst och politik (Glänta hardcore). Karlsson, till vardags på Nätverkstan, har gjort en alldeles egen studie av svensk kulturpolitik. På 250 sidor visar han varför Eva Swartz och co hade behövt både hans penna (om man bortser från det marginellt lyckade stilgreppet majestätspluralis) och klokskap under kulturutredningen.

Karlssons frågeställningar och analyser ledsagas av en djup och bred bildning inom det svårdefinierade kulturområde som inte låter sig begränsas av nationalstatens gränser men som ändå sorteras in som ett nationellt politikområde. Han pekar på åtskilliga utmaningar som en modern kulturpolitik måste konfrontera och finna förhållningssätt till. Kvalitetsbegreppet, digitaliseringen, globaliseringen för att ta några obetydliga exempel där Eva Swartz utredning gick vilse.

I grunden argumenterar David Karlsson för ett tillstånd där den kulturpolitiska arenan skulle brukas för mer genomgripande idédiskussioner, där värdekonflikter kunde blottläggas med större precision. Den svenska kulturpolitiken är ”delvis ett offer för sin egen framgång” och behöver reformeras. De tio slutsatser som avrundar boken är långt ifrån invändningsfria (argumentationen för varför kulturpolitiken bör kännetecknas av finansieringsmässig pluralism är, för att ta ett exempel, mindre övertygande). Men de politiker som funderar på att formulera kulturpolitiska visioner borde skyndsamt och noggrant studera de principer Karlsson menar borde ligga till grund för ”all kulturpolitik”. Ett mer utmanande diskussionsunderlag är svårt att tänka sig.