Få använder orden liberalism, och liberal, så ofta som liberaler. Begreppen dyker upp i deras texter tvångsmässigt, som i en besvärjelse. Frågan är vem de främst försöker övertyga om sin egen förträfflighet, meningsmotståndarna eller sig själva. Visst verkar de styva i korken oftast, där de stolt guppar i mittrännan mellan högern och vänstern. Ordet liberal betyder ”fördomsfri, fördragsam, frisinnad, frikostig”. Det är goda personliga egenskaper – att krydda kontaktannonser med – fast också en ideologi. Men ideologin, den blir då mer tvetydig. Alltså lika problematisk som andra ideologier.

I komplicerade sociala sammanhang tenderar de godaste personliga egenskaper att bli dunkla och dubbla. Det går att kalla sig liberal socialist och liberalt konservativ, vilket också ofta sker, men vad blir då kvar av den så att säga liberala liberalismen, när alla andra fått sitt? Den som menar sig utan skugga? Kanske den riskerar att skrumpna. Liberala liberaler använder ofta uttrycket ”liberal demokrati”, i stället för helt simpelt bara demokrati. Som ville de antyda att de representerar en förädling av den plumpa folkmakten. Alltså en fördomsfri demokrati, en fördragsam demokrati, en frisinnad demokrati, en frikostig demokrati. Ett stiligt retoriskt trick, men ett trick.

Andra har jag hört definiera ­liberalism som ett försök att skydda kapitalismen mot demokratins konsekvenser. I vilket fall som helst är den knappast så entydigt rosig – om än fördomsfri, fördragsam etc – som den vill verka, utan full av inre motsättningar, därav de ständigt omtuggade besvärjelserna. Ett av dess nästan klassiska problem är att honnörs­ordet frihet i många fall skaver så mot honnörsordet demokrati, dess individualism mot den kollektivism som ju är den parlamentariska demokratins grund. Dock är självkritik och själv­begrundan inga iögonfallande egenskaper hos liberala liberaler.

Men plötsligt skriver så Isobel Hadley-Kamptz en stor artikel om liberalismens problem i Expressen (5/2), och när man svalt häpnaden, blir man förtjust över att någon tydligen tar sin liberalism på allvar, vill föra den bortom de enkla tricken, rentav göra den till en något i dag så ovanligt som kämpande liberalism, om än tassande i strumplästen. Isobel Hadley-Kamptz text är full av vånda, dock en kreativ vånda, ett försök att se utöver liberalismens byxlinning, i syfte att åtminstone provisoriskt lösa dess inre problem. Tror jag, för riktigt tydlig har hon inte tordats vara. Men roligt är det, att någon plötsligt öppnar ett fönster på glänt, mitt i den dästa självbelåtenheten.