Därför är det så skönt att se Joakim Thåström numera. Han har hittat kartan, och han följer den med en klinisk exakthet. Trygg med sig själv och i att det enda rätta är att försök göra varje låt, ny eller gammal, så bra och ärligt som det bara är möjligt.

Så har det det ju inte alltid varit. Joakim Thåström ägnade åratal av möda åt att försöka riva ner sina egna monument. Industrirocken och senare någon slags metal-goth-punk skulle slå sönder gamla piedestaler som Ebba och Imperiet stod uppknuffade på. Nu behöver han inte göra det längre. Publiken skanderar inte - "Ebba, Ebba, Ebba" - mellan låtarna. För att det inte är någon idé. Och för att de istället får en Joakim Thåström som har med sig sitt bästa band sedan just Ebba Grön. Men ett helt annat slags band.

Kraften och energin finns även här, men den sluggar aldrig utan den underordnas en fantastisk dynamik. Det kraftfält som frigörs redan i andra låten, den på skiva massiva Miss Huddinge 1972, är typisk för hur det här bandet agerar. Musklerna finns där, men de vibrerar av smidighet. Det är musik som är stenhård men som inte för ett ögonblick blir bredbent. Den där riktade energin, som flödar både inåt i bandet och utåt till oss i publiken, är sedan konstant genom såväl ösigare klassiker som Var är vargen, Rock 'n' roll är död och Du ska va president till balladerna från de senaste två plattorna. Och så gitarristen Pelle Ossler då som under korta stunder bryter sig loss ur musiken med en rostigt vacker slinga som bara kan komma från honom.

Thåström själv är magnifik. Spastisk som alltid, men framförallt fokuserad. Sjunger utan ett uns av manér, men hela tiden hårt, distinkt. Aldrig romantiskt men hela tiden med blödande hjärta och absolut gehör för text och känsla. Och det är direkt omtumlande hur han under den egentligen ganska osynliga låten Axel Landquist Park plötsligt kliver från bra till fantastisk. Och sedan stannar där.