Lördag eftermiddag. Det är en liten stund kvar på seminariet Sharing: 50/50. Över den månghövdade panelen i Festivaltältet vilar en enda fråga. Kvotering. Ja eller nej?

Bakgrunden är enkel. När omvärlden steg för steg har börjat förändra sig. När strukturer runtom i samhället har satts under lupp och granskats hårdare än tidigare. När kraven från politiskt håll accentuerats. Då stoppar filmvärlden in öronproppar, tar ut en alldeles egen kompassriktning och vandrar med kraftfulla steg bakåt i historien. Bakåt mot en tid när regissörer alltid hade samma kön. Ni kan möjligen gissa vilket.

Statistiken är odiskutabel. Oavsett hur man räknar finns det problematiskt lite som tyder på att utvecklingen går åt rätt håll inom svensk film. Som Leif Pagrotsky (som plockar hem många enkla poänger genom sin blotta närvaro under festivalen) konstaterade: när filmavtalet skrevs under i januari 2006 fanns ett mycket tydligt mål skisserat. Den massiva könsmässiga obalansen måste rättas till under avtalets gång. Filmskapande kan inte enbart vara en angelägenhet för män.

Hur det har gått? Inte alls. Trots att det är nu effekterna verkligen ska synas. Avtalet sträcker sig fram till 31 december i år och de många hundra miljoner staten pumpat in i den svenska filmindustrin sedan 2006 har säkert gjort en del gott men på jämställdhetsområdet – ingenting.

Och ja, det spelar roll. Få redskap är lika kraftfulla för vår syn på oss själva och vår omvärld som filmen. Få konstyttringar lika normerande. Frågan är då varför de som faktiskt har möjlighet att påverka vilka som får chans att berätta sina historier med så stor konsekvens missar möjligheten att tänka lite större, lite bredare.

Turen har kommit till Lars G Lindström. Han är långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet och är den enda i panelen som snabbt skulle kunna göra något åt dagens situation. Som konsulent sitter han med massor av pengar och dessutom en hel säck förtroendekapital att pytsa ut på de långfilmsprojekt han tror på. Han vet att de mål som finns i dag är helt riskfria att gå förbi. Han vet att sanktionsmöjligheterna är obefintliga.

Kvotering? Lars G Lindström skruvar på sig. Konstaterar efter en konstpaus att ”det inte känns riktigt rätt, men det är mest en magkänsla”. Filminstitutets långfilmskonsulent har haft gott om tid på sig att tänka igenom varför det ser ut som det gör och sedan formulera en egen hållning i grundfrågan. Men nej, det känns inte riktigt rätt i magen.

Det lär dröja innan den svenska filmvärlden snuddar vid de mål som formulerades för ett halvt decennium sedan.