På regeringskansliets hemsida­ ­illustreras politikområdet integration med en gullig bild av en svart och en vit grabb som kramas. Bilden känns lite otidsenligt gladnaiv. Och visst, gossarnas täckjackor avslöjar att fotot måste vara ett par decennier gammalt. Vilket känns symptomatiskt, för ett klick bort hittar jag ett färskt tal av Nyamko Sabuni från Folk och försvars rikskonferens där den svarta pojken har fått iklä sig en mindre kramgo roll. Hon talar om social oro och förklarar: ”Det handlar om unga män /.../ som har svårt att identifiera sig med det svenska samhället. Unga män som skapar en gemenskap kring det upplevda utanförskapet och den geografiska platsen. Samhället utanför dessa områden och staten är fienden.”

Tonen i integrationsdebatten har tagit en tvär vändning. Nyamko Sabuni har skickligt arbetat för att koppla ihop integrations- och säkerhetsfrågorna. Genom att knyta samman Rosengård med säkerhetspolitik behöver hon inte explicit säga att unga män i Rosengård är rikets inre fiende. Vi fattar det ändå. Två förklaringsmodeller har seglat upp på bred front: självvalt utanförskap och hat mot majoritetssamhället. En allt vanligare förklaring till integrationsmisslyckandet handlar om enklavisering: invandrarmän med primitiv kultur sluter sig aktivt inåt och förvägrar sin familj Pippi Långstrump, mellanstadiedisco och preventivmedelsrådgivning.

Nej, jag tror inte att integrationen är rosaluddigt oproblematisk. Det finns problem. De största är att barnen inte lär sig en svenska som håller hela utbildningsvägen och att många går i religiöst och kulturellt segregerade privatskolor. Det anser jag vara direkt bisarrt. Men hur blev det så? Var det en kryptomuslimsk konspiration av skäggiga pappor som terroriserade eller gnällde sig till undantag för de egna barnen? Nej, snarare vanlig hederlig nyliberal valfrihetspolitik.

Då tänker jag på friskolereformen. Och så en gnutta kristdemokratisk mamma-hemma-fundamentalism – vårdnadsbidraget som nästan ingen är intresserad av men som blivit något av en succé i våra fattigaste storstadsförorter. Och som effektivt skapar ett incitament för att hålla de barn som är i störst behov av svenska språket borta från förskolan.

I DN svarar en kristdemokratisk ­talesperson obekymrat på kritiken: ”Det barnen förlorar i språkutveckling tar de igen i trygghet.” Vems självsäkra fundamentalism är det som talar? En regering som definierar utanförskapet som självvalt samtidigt som den försvarar friskoleformen och vårdnadsbidraget har noll trovärdighet i integrationsfrågan.