Kan man äga ett kulturföremål?
Eller är det en global skatt som tillhör alla? Det vore synd att säga att debattens vågor svallade högt, men vattnet krusades åtminstone emellanåt när Paracastextilierna vara eller icke vara på Världskulturmuseet i Göteborg diskuterades.
Relaterat
Artikelserie
- Paracastextilierna
- Peru får tillbaka Paracassamlingen 2010-03-15
- Bäddat för debatt om Paracas skatt 2010-01-26
- Peru återkräver Paracastextilier 2009-12-23
- Torgny Nordin: Fel att skeppa iväg textilier 2009-12-23
- Världskulturmuseet | En stulen värld 2008-10-24
”Våra textilier…” börjar en av guiderna på kvällsvisningen av de färgrika och fantasifulla liksvepningarna, men hejdar sig snabbt. Att de runt 2000 år gamla textilierna vårdats väl var alla i panelen ense om. Annars blev det två lika och en röst som inte tog ställning för om tygerna ska vara kvar i Göteborg eller repatrieras – återföras – till Peru. I publiken visade applåderna att båda sidorna har sina supportrar.
”Jag är rädd att min kollega utnyttjade diplomatins privilegier, för att uttrycka det milt” säger Perus ambassadör Gilbert Chauney om Sveriges dåvarande generalkonsul i Peru som smugglade textilierna till Sverige på 30-talet. Annars verkar ambassadören (med en viskande tolk bredvid sig) mer intresserad av att lyssna och lära än att debattera.
Frågan gäller inte ägande utan förvaltning och ansvar – ett globalt ansvar, betonar GP:s frilansskribent Torgny Nordin. DN:s kritiker Stefan Jonsson läser ur gamla brev mellan den smugglande generalkonsuln och dåvarande museichefen och konstaterar att samlarens begär har fått styra. Staffan Lundén från Museion är den som uttrycker sig skarpast, och menar att Göteborgs kommun i rollen av hälare nog inte bör ställa några krav…
Den största överraskningen finns annars i publiken – ett oväntat ögonvittne, svenske ”Gustavo” som faktiskt jobbade ihop med generalkonsuln på femtiotalet, och som liksom en peruan i publiken anser att textilierna bör förvaras just i Paracas.
Framtiden för Paracastextilierna fick inget svar, och det var inte meningen heller. Diskussionen kommer att fortsätta, inte minst som tungan slant på Björn Sandmark, samtalsledare och chef för Göteborgs kulturförvaltning, när han använde orden ”en vettig lösning”.
Desto fler frågor väcktes, som när Anna Munoz från Världskulturmuseet påpekar vilka som representeras på de etnografiska museerna – jo, de som exkluderades när nationalstaterna skapades. Hur viktigt är då är jämfört med nu? Och varför är det så lätt att fastna i en eurocentrisk världsbild – som mannen i publiken som undrar hur folk ska kunna se kulturföremål som Pergamonaltaret, Nefertiti och Paracastextilierna om världens museer måste skicka tillbaka dem. Men världens befolkning bor ju även i Turkiet, Egypten och Peru.




































