Nu är det ett faktum. Lars Nittve – mannen som gick från att extraknäcka som skidinstruktör till att bli en av världens viktigaste musei­personligheter, slutar efter nio år som chef på Moderna museet. Nittve började som konstkritiker för Svenska Dagbladet (1979–1985) för att sen utnämnas till huvudintendent för Moderna museet (1986). 1987 gjorde han den legendariska utställningen Implosion som importerade postmodernismen till Sverige, för att sen bli chef för Rooseum (1990), Louisiana (1995), Tate Modern (1998), och slutligen Moderna museet (2001).

Lars Nittve har definitivt förstärkt Moderna museets varumärke. Museet drar många besökare och utställningarna håller relativt hög nivå. Men det är långt från Pontus Hulténs och 60- och 70-talets experimentella dagar. Visst, han har likt en sann postmodernist försökt hitta aporierna, sprickorna i konsthistorien, och lyft fram mindre synliga delar som Turin, Rio de Janeiro och Los Angeles. Han har också varit mån om att skapa en brygga mellan modernismen och samtiden, att helt enkelt visa att post­modernismen inte bara är ett brott med utan också en fortsättning på många traditioner.

Men Nittves besatthet vid amerikansk machokulturell popkonst har varit alldeles för stor. Detta på bekostnad av den unga samtidskons­ten. Få på den unga scenen känner att Moderna är en plats för dem och att Moderna har något viktigt att säga om konstens roll i samhället och dess möjliga utveckling. Visionerna och överraskningarna har varit sällsynta. Vi vill ha mer än en god latte och en trevlig söndagspromenad. Vad Nittve skulle ha gjort är att ge sina curatorer större frihet att göra experimentella och tesdrivande grupputställningar, utställningar som hade vågat ställa såväl svensk som internationell konst i ny dager. Vi får se vad Moderna­utställningen (som bara går vart fjärde år) lyckas åstadkomma i höst.

Nittves postmoderna samvete visade sig också i ifrågasättandet av inköpshistorien. 2008 fick han loss pengar från både politiker och sponsorer för att fylla ut luckorna med fler kvinnliga konstnärer. Men vad hjälper det om man lik förbannat lägger allt krut på att göra stora utställningar med mytologiserade män som Warhol, Max Ernst och Dalí? Genusmedvetna inköp utan en genusmedveten utställningspolitik är ingen lyckad kombination. Förhoppningsvis kan detta ändras med en ny chef och en nyöppnad filial i Malmö. Tills vidare får vi hoppas att de politiskt ansvariga vågar rekrytera en ny chef som både förvaltar och förnyar, och också har förmåga att driva in pengar och fördela dem på rätt sätt. Där tror jag att både Daniel Birnbaum och ­Maria Lind ligger bra till.