Det är alltför enkelt att rynka på näsan åt andras smak. Inte minst i juletid med alla önskade och oönskade gåvor. Men det som är skräp för mig kan vara guld för någon annan.

Ayaan Hirsi Ali, den somaliskfödda holländska parlamentarikern, författaren och avfällingen, skriver i En fri röst om hur böckerna fick henne att se världen på ett nytt vis när hon som elvaåring lärde sig engelska i Kenya.

Kittyböckerna lärde henne mod och självständighet.

Enid Blytons Fem- och Sju-böcker handlade om frihet och äventyr, jämlikhet mellan flickor och pojkar, tillit och vänskap.

För mig var de där böckerna enkel underhållning. På svenska bibliotek har det till och med antytts att de inte är goda nog att få plats.

Senare ropade romantikens lockelser till den somaliska tonårsflickan från Harlequinromanernas boksidor. Såpoperaliknande skräpromaner som ändå innehöll spännande idéer om jämlikhet och ett dolt budskap: val. De kvinnliga huvudpersonerna blir förälskade. De överkommer hinder. ”Och de gifte sig med den man de själva valde.”

Så har jag definitivt aldrig sett på de få Harlequinromaner jag läst. Litteraturens makt är stor – och en författare behöver inte ens vilja vara omstörtande för att vara det. Harlequinböckerna gjorde Ayaan och hennes klasskamrater olyckliga. De ville bli förälskade, uppleva skönt sex trots att de var omskurna, och de ville inte gifta sig med någon som fadern valt.

Det här var i Kenya för nästan 20 år sedan. Det borde inte vara ett problem i Sverige 2010. Men vem ser och hör de flickor som blir omskurna? De muslimska och kristna flickor (och pojkar) som blir bortgifta?

Enligt WHO könsstympas runt tre miljoner flickor varje år. Frågan är hur det svenska samhället kan tillåta det? Ingreppet (övergreppet) är förbjudet sedan 1982 men domarna är få – den första kom 2006.

En undersökning i Sydsvenskan i november visade att 25 bortgiften avslöjas varje år i Sydvästskåne. En flicka giftes bort i femte klass – och var gravid när hon gick i sexan. Flera skolchefer säger att de inte alls stött på problemet (men borde kanske fundera mer på vissa flickors månadslånga ledigheter för resor till faders­­- landet ...). Ungdomsstyrelsens siffror visar att ­­70 000 unga i Sverige känner att de inte fritt kan välja vem de vill gifta sig med.

Ett lagförslag för att straffa föräldrar som gifter bort barn utomlands finns klart. Så varför händer inget? Fullmaktsäktenskap blir godkända och barn under 18 får dispens för att gifta sig. De många inblandade myndigheterna är för passiva, saknar statistik, medel och vilja. Det ger en tyst acceptans. Vilket förstås är oacceptabelt.