Från Usama till Obama. Så har 00-talet sammanfattats. Från den globala oro och turbulens som terrorismen och krigen mot det störtade oss in i, till det förnyade hoppet om att diplomati, IQ och vältalighet ska vinna i det långa loppet. Men under båda dessa fenomen finns en gemensam nämnare som i högre grad berättar historien om det 00-tal som vi håller på att lägga bakom oss.

Egentligen fanns det inte så mycket nytt med Usama bin Ladins terrordåd i sig. Religiös extremism och politiskt våld är gammalt som gatan. Det nya var den decentraliserade organisationsmodellen. Al-Qaida fungerade snarast som ett nätverk för frilansande terrorister som kunde få projektfinansiering av bin Ladin. Kontakten sköttes via kodade hemsidor och satellittelefoner. Just genom denna lösliga form kunde denna lilla grupp lyckades med det som ingen stat gjorde, utmana den enda supermakten, skaka om hela världen och ge upphov till två storkrig.

Året före följde en 39-årig svart lokalpolitiker från Chicago talen vid det demokratiska partikonventet på en storbildsskärm utanför en arena i Los Angeles. Barack Obama var nämligen så okänd att han inte ens hade medgivits tillträde till konventet. Åtta år senare blev han sitt partis presidentkandidat, i hög utsträckning för att han lyckades mobilisera en gräsrotsrörelse som talade med sina vänner och kolleger.

Obama hade inte namn, bakgrund eller pengar, men genom att generera denna entusiasm och utnyttja Youtube, sociala medier och möjligheten att lämna små ekonomiska bidrag online fick han ett större genomslag och en större budget än någon tidigare kandidat.

Lättare och billigare

00-talet handlade inte om Usama och Obama. Det handlade om dig och mig och de krafter som tekniken och ekonomin satte i våra händer. Globaliseringen och kommunikationstekniken gjorde det lättare och billigare än någonsin att sprida information, mötas och organisera sig för det man tror på, på gott och ont. Personer som tidigare befunnit sig i periferin eller varit oengagerade kunde med enkla medel bli del av tillfälliga aktionsgrupper som fick ett väldigt inflytande, för att strax därefter upplösas igen.

00-talet såg en pånyttfödelse av individualismen då den enskilda fick allt större makt att skapa sig själv och uttrycka sig. Men eftersom det också blev lättare att finna andra som vill bo i samma mentala värld blev det också en renässans för gemenskapen.

Partier och folkrörelser utmanades av ad hoc-grupper och bloggbävningar. Media blev we-dia, när läsarna och tittarna själva lade sig i på Youtube och bloggar. Journalister och forskare sökte kunskap genom att se vad vem som helst skrev på Wikipedia och de största bolagen använde mjukvara som anonyma datanördar meckade ihop på fritiden. Ungdomarna lämnade tv-apparaten och började själva utforma äventyren i interaktiva onlinespel och de kärlekskranka övergav krogen för nätet.

2006 bekräftade tidskriften Time utvecklingen med sin utnämning av årets ”Person of the year”: Du själv – och alla miljontals andra som höll på att ta makten från de gamla auktoriteterna.

Men du och jag i all ära – det var tekniken som gav oss chansen. Digitaliseringen gjorde det inte bara lättare att konsumera och sprida nyheter, film och musik än någonsin, utan också att själv producera det. Med en laptop, en billig videokamera och lite gratis programvara kan vem som helst producera film som bara de stora tv-kanalerna kunde för något decennium sedan. Lägg till en mikrofon och några musikprogram så är en musikstudio klar.

Kortare serier

Samtidigt har revolutioner inom robotik, logistik och distribution gjort att det är allt billigare att tillverka och tillhandahålla varor, vilket möjliggör kortare serier som tilltalar snävare målgrupper. Under efterkrigstiden växte sig företagen hela tiden större och större i jakten på stordriftsfördelar. Men försöket att tilltala alla ledde till urvattning, och originalitet och kvalitet hamnade i bakgrunden. Då kunde plötsligt många små, dynamiska företag ta nischkonsumenterna. Mikrobryggerierna gav de stora producenterna av ölblask en match, småförlagen kunde utmana de anrika bjässarna och hemmaproduktioner på Youtube tog marknadsandelar av tv-kanalerna.

Som Chris Anderson på tidskriften Wired har konstaterat har den tillgänglighet som nätförsäljningen skapar gjort att den stora försäljningen av böcker, skivor, filmer och spel inte längre kommer från några få storsäljare, utan från den långa svansen av nästan okända verk. Då finns plötsligt intresset att låta dem födas och leva vidare. När Amazon började sälja böcker online fanns det 1,5 miljoner böcker på engelska i tryck, tio år senare var motsvarande siffra 5,6 miljoner.

På 00-talet ersattes jakten på stordriftsfördelar med strävan efter smådriftsfördelar. Den amerikanska tv-kanalen HBO tog kräsna tittare från de andra genom att låta bli att marknadstesta och släta ut sina program, Dell lät kunderna skräddarsy sin egen dator och företag som Lego lät kunderna utveckla de nya modellerna. Antalet varor i en vanlig butik har exploderat och affärsmodeller som Google, eBay, Facebook, Spotify och iPhone har som syfte att hjälpa individen att hitta de texter, köp, kontakter, låtar och applikationer som tilltalar just dem.

Som vd:n för ett mjukvaruföretag som arbetar med skräddarsydda lösningar har påpekat jagade företagen förr ett dussintal miljonmarknader, nu jagar de en miljon dussinmarknader.

Vi har ännu bara sett mer än början på denna utveckling. I framtiden hägrar ”personal fabrication” där även den fysiska världens produkter digitaliseras. Vi har redan 3D-printers, som skriver ut i lager tills en färdig produkt står på bordet i enlighet med ritningen i datorn. Det är svårt att se en tydligare slutpunkt för fordismens och det löpande bandets era än att fabriken flyttar till våra skrivbord, och vi skriver ut det vi behöver.

Mycket mer effektiva

Den amerikanske juristen och bloggaren Glenn Reynolds har rapporterat om denna utveckling i boken An Army of Davids. Reynolds arbetade för Al Gores presidentvalskampanj 1988 och skrev åt honom om rymdfarten. Under 00-talet kunde Reynolds konstatera att privata företag och ideella entusiaster visade sig vara mycket mer effektiva än statliga byråkratier. Inspirerad av en pristävling blev SpaceShipOne i september 2004 den första privata farkosten att nå en höjd av 100 kilometer.

Reynolds började se likheter mellan denna seger för decentralisering och småskalighet och ett mönster i hans eget beteende. Han hade börjat brygga sitt eget öl av ointresse för de stora bryggeriernas produkter, han hade börjat blogga av missnöje med de nyheter som fick uppmärksamhet av de stora medierna och han hade startat ett eget skivbolag som enligt honom själv inte bestod av något mer än ”några PCs, några mikrofoner och Internet”.

Mikroprocessorn, World Wide Web och fiberoptiken har satt så starka produktionsmedel i händerna (och fickorna) på vanligt folk att vi inte längre har en situation där passiva medborgare anpassar sig till storföretag, mainstreammedia och statsapparaten. Tvärtom har vi med Glenn Reynolds liknelse fått en armé av Davidar som genom att vara snabbare och smartare kan fälla de stora Goliatarna om dessa inte anpassar sig.

1960-talet inspirerade oss till att utmana auktoriteter, men det gav oss inte verktygen att göra det på allvar. Det gav oss en institutionell skepsis och kverulans som bars vidare av dem som sedan tog över de mäktiga plattformarna, men det kunde inte mobilisera decentraliserade alternativ. Det stora med 00-talets globaliserade ekonomi och kommunikationsteknik är att det har givit oss verktygen.

Den nya medborgarjournalistiken via Youtube och bloggar kan ses som ett exempel. Som Reynolds påpekar innebär de naturligtvis inte slutet på den traditionella journalistiken, lika lite som Martin Luther gjorde slut på påvarna. Men efter Luther var det inte längre lika många som trodde att de var ofelbara. Den effekten har bloggarna på de stora medierna. Genom att utmana dem, korrigera dem och berätta ur andra synvinklar blir det allt mer uppenbart att de också står för ett perspektiv och att den som vill veta måste söka vidare och lära sig mer.

Lätt att romantisera

Det är lätt att romantisera denna pånyttfödelse för individualismen och mångfalden. Och på det stora hela är det en demokratisk revolution av historiska proportioner. Fler människor på fler platser än någonsin kan delta, vilket betyder att mer idéer och information kan tas till vara. Om vi tror att världen utvecklas genom att många alternativ prövas står vi inför framsteg och innovationer som vi inte kan drömma om.

Men utvecklingen har givetvis även en baksida. Hur ska investeringar och kreativitet betala sig i en värld där snart sagt allt kan digitaliseras och kopieras? Värdet av forskningen och idéerna blir större än någonsin, men vi får parallellt en allt starkare rörelse som anser att intellektuell äganderätt är illegitimt.

Och sen har vi det faktum att vi aldrig någonsin har fått så mycket information om folks fikavanor som vi får i dag. Alla kan ständigt kommunicera utan grindvakter, men mängden viktiga saker att förmedla i våra blogg-, twitter- och Facebookflöden har inte vuxit på samma sätt, så de proppas fulla med det triviala och det töntiga. Det är den andra sidan av mångfalden. När vi får mer av allting får vi fler mästerverk, men också mer skräp. När alla kan göra sig hörda gör också de obehagliga och odemokratiska det. De finns i ett kommentarsfält nära dig.

Vi måste också ställa frågan vilka gemensamma berättelser vi får när vi har allt fler och allt mer avancerade personliga historier. Det kanske är så att vår smak för det intressanta, viktiga och sofistikerade är väldigt individuell och den tillfredsställs nu allt bättre i miljontals olika nischkanaler. Men vi är rätt lika i vår vulgaritet, vårt intresse för skvaller och snusk, så det som fyller de stora kanalerna blir Anna Anka och Tiger Woods.

Lättare att skaffa information

Den mörkare sidan av allas möjlighet att göra sig hörda är att även de som vill sprida hat och förstörelse kan göra det. När var och en kan göra allt mer själv blir det också allt lättare att skaffa den information och teknik som en liten, hatisk grupp behöver för att mörda i stor skala. Skräcken inför detta resulterar lätt i en misstänksamhet mot den nya tekniken och friheten generellt och i statens återkomst i form av Patriot Acts, FRA-lagar och nedmonterad rättssäkerhet. Det riskerar att gå ut över den decentralism och flexibilitet som är det öppna samhällets styrka. I så fall står hoppet till den människa som började föddes på 00-talet och som har egna initiativ, eget ansvar och samarbete i blodet.

Det kanske är en from förhoppning. Men det är värt att påminna om den 11 september 2001 en gång till. CIA, Pentagon och USA:s Luftfartsverk kunde inte stoppa en enda terrorist den dagen. Men några gjorde det. En liten grupp som aldrig tidigare hade träffats stoppade ett kapat flygplan på väg för att sprida förödelse i Washington. Det var passagerarna på flight 93, som hade tillgång till de senaste nyheterna genom en mobiltelefon.